«Nog får du sedan veta allt det der, kära Lona! Laga nu så att vi få oss något till bästa,» manade hennes far, när hon öfverhopade Ludvig med frågor efter Ottilia.
«Förlåt söta far,» och med af glädje bevingade steg skyndade hon ut.
En stund sednare satt «Hertola herrn» och hennes far vid sina toddyglas i ett för oss ganska likgiltigt samtal. Ludvig tog plats vid den unga värdinnans sida, der han njöt sin favoritdryck, thé försatt med hallonsaft.
Direkte kommen från Petersburg, hade han tvenne dagar hvilat ut på Rönnbacka; i dag hade han rest till Hertola för att helsa på sin bror, och fann denne färdig att sätta sig i släden för att fara till Grönskog.
Som Ludvig i alla fall ämnat sig hit, följdes de åt; under vägen mötte de Nordenskans, som genast vände om. De hade ätit middag hos Petter.
Utom tusende hjertliga helsningar från Ottilia och hennes man, erhöll hon bref jemte ett paket från sin vän. Ludvig skänkte henne några goda nyss utkomna tyska böcker, en ritlåda, blyertspennor och diverse sorter papper.
Under sitt vistande på Rönnbacka hade Leonna inhemtat de första grunderna i teckningskonsten, och sommartiden öfvat sig på egen hand; brist på tid äfvensom tillbehör hindrade henne sedan från ett nöje, hvartill hon kände sig äga både håg och fallenhet. Hon såg nu med glänsande ögon på sin lilla erhållna skatt, men snart föll det henne in, huru föga tid hon fick disponera efter eget val och med en tår i ögat, åtföljd af en suck, nedlade hon alltsammans tillika med böckerna i dessas förvaringsrum. Detta undgick ej Ludvig, som iakttagit henne; han utforskade lätt orsaken. Han lofvade öfvertala hennes far att antaga fru Palman att förestå hushållningen på Grönskog. Hon vore äfven ett passande sällskap för hans fru, hvarigenom Leonna vunne större frihet.
Fru Nordenskans ville i början ej höra talas om förslaget, men när Ludvig gjorde henne uppmärksam på att Leonna fallit af, att hennes helsa led, och att hon var för ung att bråka med omsorgen vid en stor landthushållning, då biföll hon, hvad hennes man genast hade gillat, ehuru han af sig sjelf aldrig kommit att tänka derpå.
Om fjorton dagar skulle Ludvig Lurhjelm återvända till Petersburg, men ville förut ännu en gång besöka Grönskog och då föra fru Palman dit. Att hon icke med glädje skulle antaga förslaget, satte han alldeles ej i fråga.
Ottilias bref ingaf Leonna den renaste glädje och tacksamhet mot Försynens styrelse, som gjort hennes vän så lycklig i dess äktenskap och husliga lif. Hon såg häruti en borgen för sin egen kärleks framtid, som, ehuru mörk den nu äfven syntes vara, äfven en gång säkert skulle klarna, om det vore den Allgodes vilja.