Den farhåga, som stundom velat innästla sig i hennes tankar, att Ottilia en gång kunde ångra sitt val, var nu fullkomligt skingrad. Feodor hade visst sökt ingifva henne ett högt begrepp om Ivanoffs karakter och själsegenskaper, men hon fruktade likväl att denna manliga sjelfständighet lätt kunde urarta till hårdhet mot den milda, eftergifvande Ottilia. Nu lärde hon sig inse skilnaden mellan en ädel sjelfkänsla — och sjelfvisk halsstarrighet. — Dess representanter voro Ivanoff och hennes halfbror Petter.
Leonna hade ofta försökt tänka sig in i de personers äktenskapliga förhållande, som hon antingen kände eller hört omtalas; och intet af dem motsvarade det begrepp, ett ungt, oskyldigt och känslofullt hjerta gör sig om en sådan förening; men genom den teckning, Ottilia med så ljusa färger, så enkla drag, gjorde om sitt trefliga husliga lif, sin make och dess moder, såg hon sin föreställning realiserad i verkligheten. Hon jemförde detta med sina egna iakttagelser ur sin brors och svägerskas husliga lefnad och nu fann hon denna förbindelse dubbelt olyckligare än förut, och beklagade dem å ömse sidor. Sjelfkära båda, ägde de ingendera undfallenhet för den andras svagheter.
Samma ljufva förhoppning, Ottilia genom halfva ord lät henne ana, och som hos dem var ett ämne för den renaste glädje, borde äfven hafva funnits i hennes broders hus. Det sistanförda vore ingalunda i de torftiga omständigheter, som kunna föranleda föräldrar att med oro motse ankomsten af en ny tärande medlem. Huru många i fattigdom stadde betrakta icke ett barn såsom en rikedom, såsom en dyrbar gåfva af Gud! Denna tidpunkt syntes här afvaktas under knot och missnöje å hans — med nyckfullhet och tvärhet å hennes sida.
När Leonna dagen derpå undersökte sitt paket, innehöll det utom diverse små presenter ett manuskript af Ottilias egen hand, jemte dessa ord:
«Som jag vet huru lifligt du intresserar dig för hvad som är ädelt och godt, har det varit mig ett kärt nöje att göra dig närmare bekant med den mans ungdom, som gör mitt lif till en himmel på jorden; äfvensom med min goda svärmors upphöjda sinne och ädla hjerta. Med bådas samtycke har jag för dig tecknat upp vissa tilldragelser i deras lif, och skickar dem nu i form af en liten roman, som enligt min öfvertygelse kan bära namnet:
"Sådan mor, sådan son."
Constance de —villes fader och närmaste anförvandter föllo offer för folkraseriet i början af fransyska revolutionen. Efter många faror anlände slutligen hennes mor, med sin blomstrande dotter Constance, till Petersburg; der sökte och fann hon en tillflykt i —ska envoyéns hus, hans fru var hennes kusin och barndomsvän.
Hittills hade moderskärleken förlänat styrka åt den svaga, fint bildade qvinnan; nu dukade hon under för den sorg hon lidit, jemte fruktan, brist och ansträngningar under den långa resan; äfven ombyte af klimat gjorde sitt till, och döende anförtrodde hon sitt barn åt sin rika kusins ömhet och ädelmod.
Denna fru, en dam af stora verlden, trodde sig fullkomligt uppfylla den aflidnas önskan, då den unga Constance fick fullända sin uppfostran under ledning af guvernanten i huset. Äfven sina behof saknade den unga flickan icke, men väl deltagande och moderskärlek; hon begret smärtsamt och länge sin oersättliga förlust. De af modren från spädaste åren inplantade dyrbara lärdomar till gudsfruktan och dygd, hade slagit djupa rötter i hennes unga hjerta, och ju mera hon omgafs af köld och liknöjdhet samt yttre flärd, desto omsorgsfullare fostrade hon sina dyrbara minnen.
Hon infördes i sällskapslifvet lika okonstlad som skön och väckte en uppmärksamhet, som ådrog henne sina kusiners afund; den köld, hvarmed hon af de sina der bemöttes, väckte till och med fremmande personers uppmärksamhet.