Den lyckliga Constance bar redan första panten af deras kärlek på sina armar, när grefven åtföljde en ärofull beskickning till ett fremmande hof.
Skilsmessan var lika smärtsam för dem båda, och varade i tvenne år; men nästan hvarje postdag erhöll Constance de mest kärlekslågande bref, och allt hvad hon behöfde i öfverflöd.
Grefvens bankier var den som besörjde brefvexlingen.
Hon och Dublance lefde tyst och stilla under antagna namn, undvikande hvarje bekantskap; de besökte endast kyrkan, och någon gång de mindre theatrarne, af farhåga att igenkännas.
Grefven återkom ännu mera intagen i sin unga fru, som syntes honom ännu skönare. Gossen öfverhopade han med en ömhet, som förtjuste den unga modern. Han skänkte dem hvarje stund han kunde göra sig lös från göromål och den verld, i hvilken han lefde.
Så förgingo några år, under hvilken tid grefven ofta reste bort, men frånvaron var aldrig långvarig; under tiden blef Constance moder till en dotter, och när den lilla Anna var två och Konstantin sju år, dog mamsell Dublance, som en längre tid varit sjuklig.
Ehuru Constance, under en närmare bekantskap och kännedom af hennes åsigter om lifvet, ej kunde skänka Dublance sin fulla aktning, var hon dock hennes enda sällskap, ett slags beskydd inför verlden.
Grefven hade under guvernantens sista sjukdom varit bortrest; återkommen öfverraskades han synbart vid nyheten om hennes död. Icke utan en viss oro, sporde han efter hennes sista ögonblick, om hon då haft sinnesredighet, och syntes lugnad när han hörde, att hon först yrat, sedan varit mållös. Icke då, men väl efteråt, kunde Constance tyda de oroligt forskande blickar, hvarmed han under dessa frågor iakttog henne sjelf.
Några dagar sednare, lemnade han sin fru en större penningsumma, och beredde henne på en längre skilsmessa; ty den stora egendom, han egde nära polska gränsen, fordrade hans personliga närvaro; ett år kunde säkert gå om, innan han kunde komma tillbaka.