Denna underrättelse var henne så smärtsam, att hon bönföll att få resa med, såsom en ersättning, att hon försakade namnet af hans maka inför verlden. «Dess dom bekymrar mig föga. Jag följer dig under hvad namn du finner för godt,» sade hon. Rörd af detta bevis på hennes uppoffrande ömhet, afböjde han det dock, ty vägens längd och barnens späda ålder gjorde det «ogörligt.»
Mera än ett år hade gått förbi, och Constance hade endast erhållit tvenne bref; i det sista hade han sagt sig vara så öfverhopad af göromål och rättegångar, så väl med grannar som med dem, som förvaltat hans egendom, att hans återresa till Petersburg ännu var obestämd. Detta var antagligt nog; men det förekom henne som låge något oförklarligt svalt i uttrycken, hvilket ej bådade något godt.
Så förgingo åter några månader under oroliga aningar, hvilka oaktadt allt hennes bemödande ej ville låta kufva sig; de skingrades väl af barnens smek och joller, men Konstantins anletsdrag, som liknade fadrens, kommo ofta hennes hjerta att klappa af oro öfver hans tystnad, hans långvariga frånvaro.
Sedan Dublances död, hade hon varit i saknad af ett nöje, på hvilket hon satte ett stort värde. För att söka förströelse ville hon besöka fransyska operan. Hon kunde nu göra det, utan fruktan att igenkännas, ty hennes slägtingar hade lemnat Ryssland, och hvilken skulle också erinra sig henne efter så många års förlopp!
Under en mellanakt varseblef hon att de flestas blickar vände sig mot en loge i granskapet af den Kejserliga. Hon lyssnade till sina närmaste grannar för att erfara orsaken. De talade om den «vackra polska grefvinnan,» och hon följde deras blickar; då såg hon en dam, lika utmärkt för sin strålande skönhet, som för sin dyrbara toilett. Ännu intagen af denna vackra syn, hörde Constance en af de bredvid henne sittande damerna säga till en annan: «Publiken tröttnar aldrig att beundra henne, ehuru de redan sett henne många gånger.»
«Hon visar också allt större lyx,» invände en annan; «men hvar har man grefven i afton?»
«Han står ju der i logen näst intill, och talar vid den feta furstinnan D—, som alltid för sitt fullmånsansigte till torgs,» sade en tredje skrattande.
Constance följde äfven denna anvisning, litet nyfiken att se den lycklige, som var förenad med en sådan skönhet, och såg — sin man.
Vid denna kära syn, glömde hon allt hvad som omgaf henne, och fästade ej en tanke mera på den vackra grefvinnan, endast på honom såg hon. Han var således återkommen. — — —
Ridån drogs upp; för att undvika uppseende måste hon vända sig till skådebanan lik alla de andra. Aktörerna gjorde sitt bästa; sjöngo och spelade förträffligt, men Constance hörde dem utan allt deltagande. När akten var slut, flög hennes blick åter till logen, för att skåda sina egna tankars hjelte, men han var icke mera der. Då sade hennes granne: «Se der står grefve * * * och talar vid sin sköna fru! Ack, ett vackrare, charmantare par har man aldrig ännu sett!»