Ja det var han; der stod han, och skänkte ett annat föremål sin hyllning, han betraktade det med samma förtjusning, samma lågande kärleksblickar, som han förr egnat henne sjelf. Constance kunde ej mera tvifla om sin mans otrohet. Hon som aldrig vetat hvad svartsjuka ville säga, led nu på en gång af alla dess qval.
Hon måste samla hela sin styrka för att uthärda till det ögonblick, när hon, utan att väcka sina grannars anmärkningar, kunde aflägsna sig. — —
Efter en i qvalfull smärta tillbringad natt, fattade hon det beslutet att skrifva till sin man, likasom hon ännu vore okunnig om allt. Hon, som aldrig hyst en tanke dold för honom, skulle nu förställa sig! Efter många fruktlösa försök, var hon i stånd att sammanbinda orden till mening.
Hon skref, att händelsen underrättat henne om hans återkomst, och frågade hvarföre hon ännu ej fått se honom hos sig. Inom några timmar bekom hon ett ganska vänligt svar: Hitintills hindrad, skref han, ville han dagen derpå tillbringa aftonen hos henne och sina barn.
Detta svar kom henne nästan att tro det allt endast varit ett missförstånd, ett foster af en febersjuk fantasi. Ack den olyckliga, i fara att drunkna, fattar ju så gerna i ett halmstrå, i tanke att finna räddning! Tyvärr blef hon snart tagen ur denna korta villa.
Grefven kom, och medförde som vanligt skänker för henne och barnen. För den fyraåriga Anna var fadren fremmande, men Konstantin gjorde honom frimodiga frågor, hvarföre han varit borta så länge.
Han bad Constance aflägsna barnen, emedan han hade något att säga henne i förtroende. Lik delinqventen som afhör sin dom, fästades hennes stela blickar vid hans läppar.
Icke utan att en stor förlägenhet röjdes i hela hans väsende, underrättade grefven nu Constance, att han varit tvungen att ingå ett giftermål, som varit en så bestämdt uttalad önskan från högre ort, att han ej vågat vägra den. Men derigenom skulle hvarken hon eller hennes barn blifva lidande. Hon hade ännu främsta rummet i hans hjerta. Åt henne ville han anslå ett rikligt underhåll så länge hon lefde; för barnens uppfostran och framtid ville han hafva all omsorg ospard.
På det hon ej skulle göra sig några skrupler öfver hans tvegifte, erkände han, eller rättare sagdt upplyste han, det deras vigsel endast var ett gyckelspel, för att tillfredsställa hennes dåvarande barnsliga fördomar. Den ena af presterna var en klockare, den andra hans fransyska lakej. «De utförde begge sina roler så väl,» tillade han, «att om mamsell Dublance ej varit med om komplotten och den som uppgjort planen dertill, hade mamsellen ej anat detta bedrägeri.»
Utan afbrott af Constance hade han fått tala från början till slut. Hon satt der likblek och stum, med hopknäppta händer och stela blickar.