I medvetande af sitt omoraliska uppförande mot henne, hade grefven tagit plats i soffans andra hörn, för att undvika hennes på honom fästade blick, men nu när allt var sagdt, närmade han sig deltagande; bad henne icke oroa sig, allt skulle blifva som det varit; hans ömhet för henne och barnen vore sig alltid lik och hvarje stund, han kunde komma ifrån, skulle han skänka åt dem.
Dessa ord åtföljdes af en smekning, men med ett utrop af fasa sköt hon honom bort och vred, ännu allt stum, krampaktigt sina händer.
Då han såg att hennes smärta var för djup, för ny, att iklädas ord, ringde han efter hennes båda qvinliga domestiker, sade att deras fru hade blifvit sjuk, och anbefallte dem den största omsorg. Han sade sig vilja återkomma dagen derpå, ty han var fullkomligt öfvertygad att hon då besinnat sig.
Men dagen derpå erhöll han ett bref, hvarpå Constance arbetat hela natten. Hennes oryggliga beslut var, att aldrig mer emottaga hans besök. Hon som knappt lemnat barndomen, oerfaren och hänförd af den ömmaste kärlek, hade, förlitande sig på hans heder, ingått denna förbindelse, som hon trodde vara helgad af religionen. Väl visste hon hvad hon derigenom försakade. Men det var ju honom sjelf hon älskat, ej hans namn, icke hans rang, lycklig och säll hade hon satt sig öfver menniskors omdömen; inför Gud var hon dock hans lagliga maka. Men nu — sedan han sönderrifvit den slöja, som betäckt hennes ögon, — var deras förening ett brott. Hvad hon omedveten brutit, skulle en nådig Gud förlåta, men nu måste den upphöra. —
Löftet om underhållet antog hon för barnen, emedan hon ej ägde rätt att beröfva dem, hvad de hade rättighet att fordra, men för sin egen del afslog hon det bestämdt. Allt hvad hon fått i en lyckligare tid, ville hon dock behålla såsom ett minne af denna tid; med arbete och sparsamhet vore det nog för hennes behof.
Om gossens framtida uppfostran ägde han som far rätt att besluta. Hon önskade blott att ännu några år få behålla honom hos sig. Men från Anna ville hon aldrig skiljas; hon ansåg sig hafva skicklighet nog, att meddela henne de kunskaper, som fordrades.
Grefven svarade skriftligt: det han för närvarande ej ville motsäga henne, men hoppades, att hon framdeles torde ändra sin åsigt. — —
Han sände tillika en anvisning på sin bankir, hos hvilken hon hvarje år hade att lyfta intresse af ett betydligt kapital, insatt för barnens räkning. Detta kunde användas efter behag.
I erfarenhetens och olyckans stora skola kunna få dagar utveckla mera tankekraft och sjelfständighet, än under hela år, tillbragta vid det vanligen så kallade lyckliga lifvets passgång.
Så hade äfven dessa dagar förändrat den glada bekymmerslösa Constance, hvars lif i många år förflutit som vårdagar, endast skuggade af de moln hennes mans frånvaro förorsakat; men då hon aldrig tviflat på hans kärlek och trohet — dertill var hon sjelf alltför renhjertad och oskyldig — motsågs alltid återseendet med förnyad förtjusning. Nu såg hon sig på en gång beröfvad alla de illusioner, som förljufvat hennes ensliga lefnad. Bedragen af den man hon afgudat, var hon sårad i sina heligaste känslor, och det i samma ögonblick, då hon offrade honom allt. — —