Men i stället att under overksamt pjunk bortgråta sina dagar, utvecklade den unga qvinnan en själsstyrka och beslutsamhet i handling, som omedveten af henne sjelf härtills legat i dvala. Hon hyrde sig rum i en helt annan trakt af den stora Kejsarstaden; sålde alla henne nu öfverflödiga blefna möbler, och behöll blott hvad som fordrades till trenne enkla, men trefligt inredda rum. Hon höll blott en piga samt en ung gosse i sin tjenst. Denna gosse var son till en af grefvens lifegna, och endast två år äldre än Konstantin. Hon behöll honom, på det att grefven, hvars aktning hon likväl aldrig ville förlora, alltid igenom gossen kunde erfara huru hon lefde.
Innan hon beträdde sin nya boning, hade hon anlagt sorgdrägt för sig och barnen, och gaf sig ut för att vara enka efter en militär, död på en aflägsen ort. Hon beslöt att här lefva lika skild från umgänge som förut. Hon ingick dock sedermera bekantskap med sin värdinna, en enkefru med tvenne uppväxande döttrar. Snart öfvertalades hon att lemna dem och några andra unga flickor lektioner i språk, teckning och musik. Härigenom vann hon sin bergning, och kunde spara räntan af sitt hopsamlade kapital för en oviss framtid.
Efter tvenne fåfänga försök af grefven, att vinna inträde i hennes boning, hörde hon ej af honom på flera år.
Af allmänna bladen erfor hon, att han som ambassadör rest till * * * * åtföljd af sin fru, der de utvecklade en lyx, svarande mot deras rang och rikedom.
Om man undantager lektionstimmarna, lefde Constance endast i och för sina barn. Hon lärde dem allt hvad deras ålder kunde mottaga, och framför allt inskärpte hon en innerlig kärlek till Gud och dygden, sanning och rättvisa. Konstantin ägde, både af naturen och sin mors medverkan, en stark hederskänsla, men äfven ett kärleksfullt hjerta. Af sin far, som han numera trodde vara död, behöll han alltid ett kärt minne.
Lilla Anna var hans ögonsten. Aldrig har en moder bättre uppfyllt sitt ansvarsfulla kall, än Constance. Sällan ha tvenne syskon mera älskat hvarandra, och nästan afgudat sin mor, än Konstantin och Anna.
Den förstnämnde var i femtonde året, när grefve * * * återkom till Petersburg, höljd af de lagrar han skördat på diplomatikens fält; som belöning erhöll han nya gods med flera tusen själar.
Igenom en biljet, önskade han ett möte med Constance hos sin bankir, för att med henne öfverlägga något rörande gossens framtid. Han öfverlemnade åt henne sjelf att bestämma dagen och timman.
Det skedde, och de återsågo hvarandra efter sju år.
Hvad dessa åren förvandlat den förut blomstrande och kraftfulla mannens utseende och gestalt! Han liknade nu en gubbe; ansigtet var gulblekt och infallet, glansen i ögat var slocknad, och håret skiftade i grått; äfven gestalten var sammanfallen.