Ovilkorligt studsade Constance tillbaka vid hans åsyn; så hade hon aldrig kunnat föreställa sig honom. Lidandet och åren hade väl äfven verkat på henne, men vid sina 32 år var hon ännu vacker, och melankolien hade gifvit hennes ansigte ett högst intagande uttryck, något som icke tillhörde jorden.
Förrän hon gick till detta möte, sökte hon beväpna sitt hjerta med mod, för att med kallsinnighet återse den man, som allt ännu lefde i hennes svaga hjerta; hon trodde sig vara viss om segren — men nu —
Som han nu stod der, tog han den i hvarje rent qvinligt hjerta högtrådande känslan medlidandet i anspråk, och den menskliga sjelfkärleken hviskade: «Han har lidit genom förlusten af dig; hade du varit den maka, som ledsagat honom på lefnadsbanan, skulle din hand bortjagat hvarje smärta, åtminstone jemnat hvarje skrynka, som nu bildat sig till djupa fåror i ett ansigte, som utmärktes af helsa och lefnadslust, när du tillhörde honom.» — —
Men hågkomsten af denna tid medförde äfven minnet af den oförrätt hon lidit af samma man, och den, efter sitt ofrivilliga fall, upphöjda själen återtog sitt herravälde öfver hvarje annan jordisk känsla. Han var åter för henne en likgiltig person, som hon hvarken älskade eller hatade; men han var fader till hennes barn, och som sådan visade han sig värd hennes aktning.
Äfven för honom syntes detta möte ej aflöpa utan sinnesrörelse, men van att beherrska sina anletsdrag, anslog han snart äfven den ton Constance syntes önska: en förbindlig artighet mot en bekant person. Och som bankiren sjelf förde henne in i det rum, der grefven redan väntade, gjorde dennes närvaro, att de å ömse sidor bibehöllo fattningen. När han sedan på en vink af grefven lemnade rummet, skred man genast till ändamålet af sammankomsten.
Det beslöts att Konstantin om två år skulle besöka universitetet, men förut skulle han hemma hos sin mor, af en skicklig lärare inhemta elementerna i latinen och ryska språket samt andra för honom nödiga kunskaper. Denne man kunde genast tillträda sin befattning, och grefven lofvade att dagen derpå sjelf införa honom till dem; ty han satte alls icke i fråga, att det var honom tillåtet att se sina barn.
Constance ansåg sig äfven ej hafva rättighet att för denna enda gång afslå hans önskan. Hon svarade: att som barnen trodde sin far vara död, och grefven så mycket förändrat sig under dessa åren, att gossen troligtvis ej kunde känna igen honom, vore det enligt hennes tanke bäst, att han föreställdes dem som en slägtinge, till hvilken de stodo i förbindelse. Dermed var grefven nöjd.
Constance hade rätt i sin förmodan; gossen drog ingen känsla till sin far, som han nu för första gången såg i uniform och hörde af modren benämnas «grefve.» Både han och den nioåriga Anna betraktade honom med skygghet, ja nästan med en slags ovilja; desto mera slöto de sig till läraren. Som rum voro lediga att hyra i samma gård, kunde denne genast flytta dit och börja sin befattning. Grefvens visit var kort; förhållandet var tvunget på alla sidor, och besöket förnyades aldrig.
Läraren, som nu blef en medlem i deras lilla krets, var redan öfver medelåldern. Han hade ingen kännedom om det förhållande, som varit mellan grefven och Constance. Hon, som snart fann denna sin farhåga ogrundad, gladde sig, när hon i sin sons ledare lärde känna en ganska aktningsvärd man. Lärd utan pedanteri, rik på erfarenhet, var han ett lika interessant som lärorikt sällskap för både yngre och äldre.
Genom honom erfor hon efterhand, att grefven icke var lycklig i sitt äktenskap. Hans fru var honom uppenbart otrogen. Svartsjuka och harm hade drifvit honom att söka förströelser i höga spel och andra utsväfningar, som inverkade menligt på hans helsa. Han hade nu på begäran erhållit tjenstledighet, men frun hade stadnat qvar i * * * *.