Tiden var inne för Konstantins resa till universitetet, dit hans lärare var honom följaktig. För första gången aflägsnad från sitt stilla hem och de älskade, det inneslöt, såg ynglingen sig försatt i hvimlet af några hundra kamrater. Van vid ensamheten, drog han sig ifrån deras stojande umgänge, och blef af dem ansedd för dum och inbilsk.
Emedan han var trägen och hade lätthet att fatta, förkortades hans vistande der, och redan var hans resa utsatt till den innevarande terminens slut, äfvensom en plats var ledig vid det rangregemente, der han enligt grefvens önskan och sin egen böjelse skulle gå in; när en händelse inträffade, som gaf en helt annan riktning så väl åt hans tankar som handlingssätt och framtida öden.
Som redan är sagdt, ansågs han af kamraterna för stolt, eller dum och — högfärdig, som merendels vill säga detsamma. En af dem, känd för ett retsamt lynne, ansåg sig svårt förolämpad då Konstantin nekat att deltaga i ett af honom föreslaget lustparti. Hemma hos sig hade han derföre talt om Konstantin under försmädliga uttryck. Dessa hördes af hans betjent, som låg i någon delo med Feodor, hvilken följt med sin unga herre. Vid ett nytt gräl emellan dessa båda gör den förra den slutsatsen: «Sådan herrn är, sådan är drengen.» Feodor tog med häftighet sin unga husbondes parti. Drifven till det yttersta utbrast han sluteligen: «Du säger, att min herre är stolt, men du bör äfven veta att han är son till en stor, rik och förnäm man, som nog gör honom till detsamma med tiden.» På illistigt sätt, under sken af dispyt, lockades Feodor af den andre att säga allt hvad han visste, och den andre var ej sen att rapportera detta för sin husbonde.
Utan minsta aning om allt detta, spatserade Konstantin en dag i allmänna promenaden tillika med sin lärare. I det de gingo förbi en grupp af ynglingar, hörde de den, som stod dem närmast, yttra till de öfriga och med afsigt att höras af de förbigående: «Der går den furst- eller grefliga bastarden med sin mentor.»
Detta yttrande var obegripligt för vår Konstantin, men då han påtagligt fann detta förnärmande talesätt riktadt mot sig, ville han genast begära en förklaring, men Tschukoff — detta var lärarens namn — afhöll honom derifrån. Hemkommen ville han skrifva och affordra den andra en förklaring, oaktadt alla föreställningar, huru lätt ett misstag kunde råda, då flera menniskor, än de, varit i promenaden.
Under denna deras strid, stod dörren öppen till det rum der Feodor gick och sysslade. Man plägade ej väga sina ord i hans närvaro, ty man kände hans trohet och tillgifvenhet. Det namn som nämndes, väckte likväl Feodors uppmärksamhet, och så snart han fått reda på hvarom talet handlade, störtade han in, omfattade sin unga husbondes knän och bekände att han varit orsaken till alltsammans, bad honom om att straffa sig, men besvor honom också att sedan förlåta hvad han brutit af oförstånd, men ingalunda af ondt uppsåt.
«Jag förlåter dig visst, blott du tillstår hvarföre du behagat smida ihop en sådan osanning,» sade den förvånade Konstantin, som nästan trodde ynglingen vara förryckt.
«Ack Herre! Det är ingen osanning. Jag har ju varit i er mors hus från sex års ålder, och jag skulle ej känna vår husbonde grefve * * *, som dagligen kom dit, bara han var i Petersburg. Jag hade ofta sett honom förut, ty mina föräldrar äro hans lifegna. Minnes ni ej Andruschka, som dagligen förde många goda saker till ert hus. Allt detta kom från grefven och Andruschka var min far. Jag var visserligen strängt nekad att omtala för någon detta förhållande, och har äfven aldrig gjort det förr än nu, då högfärds-djefvuln regerade mig.» — — —
Man bör kunna uppfatta den djupa aktningsfulla kärlek Konstantin hyste för sin mor, den höga tanken han gjort sig om hennes själs renhet, för att rätt begripa hans smärtsamma känslor vid denna upptäckt.
Nu mera var han icke den stolta ynglingen; den oförtjenta vanäran hade förlamat själ och kropp. Han satt dyster och sluten inom sig sjelf. Blott någon gång hörde Tschukoff de orden: «O min mor! Anna och jag äro således brottets barn, och du» — — — Han fortsatte aldrig meningen, men det låg något tröstlöst i hans stela blick. —