Naturligtvis afstod han från alla frågor till den omnämnda unga herrn. Denne och hans sällskapsbröder ansågo Konstantin för feg, emedan han undvek dem. Men de gjorde honom åter orätt. Ehuru han nu ansåg sitt lif af intet värde, var en duell i hans ögon ingen handling af rättvisa, endast sjelfhämd.
Omsider blef han lugnare, åtminstone till det yttre. Han längtade hem för att få veta hvad som var sanning eller ej, ty Tschukoff kunde ej gifva honom någon upplysning. Snart var han innesluten i modrens armar, öfverhopad af hennes och Annas ömhetsbetygelser, men få minuter förflöto innan det forskande modersögat upptäckte att något tungt tryckte ynglingens sinne och hjerta.
De blefvo omsider allena. Han omtalade då allt och bönföll om förklaring. Han liknade en brottsling, som afvaktar sin dom.
Man föreställe sig hvad verkan detta skulle göra på en mor med Constances hjerta och tänkesätt.
Hon meddelade honom allt hvad vi redan känna; tyst och uppmärksam på hvarje ord, satt han der; då och då förde han den hand till sina läppar, som han höll innesluten i sin. Då hon upphört att tala, höjde han en tacksam blick till höjden och sade: «Gud vare evinnerligen lofvad, som förde dig ren ur denna skärseld, ty på hvem och på hvad skulle jag mera tro här i verlden, om jag funnit dig, min så ömt dyrkade mor, vara en hycklerska! Jag hade då förlorat tron på dygden, på mig sjelf och hela menskligheten. — Men han, han, — för min far vill och skall jag aldrig erkänna honom.»
«Förlåt hans fel, min son! och tänk på honom i dina böner, hädanefter lika som förut; ty han älskar dig, och sörjer med faderskärlek för din uppfostran och framtid.»
«Hvad jag fått kan jag ej återgifva, men väl förakta mig sjelf, om jag hädanefter skulle låta honom skjuta mig fram i verlden; dervid blir det,» försäkrade ynglingen. «Var icke ni, min mor, både till börd, skönhet och hjertats egenskaper värdig att blifva hans maka! och med sina lumpna penningar tror han sig kunna godtgöra allt! — Aldrig en kopek tar jag af honom!» — —
Hans beslut stod fast; i stället att gå in vid det regemente grefven önskat, och der Konstantin genom honom varit säker om snar befordran, tog han tjenst vid ett grenadierregemente, färdigt att afgå till turkiska gränsen.
Lemnad af sin älskling var den blomstrande Anna modrens tröst och glädje. Hon var i lycklig okunnighet om allt det, som afhandlats emellan mor och son.