Anna hade nyss fyllt sexton år, när hon en dag erhöll tillstånd af sin mor att, i sällskap med deras värdinna och ett par af hennes bekanta, göra en liten lustfärd på Newa. Dagen var utmärkt vacker och sällskapet trefligt; de voro inalles fem damer samt en äldre man med sin unga son.
De landade vid ett af de vackra lustställen, som ligga vid stranden, intogo några förfriskningar hos Sweitzaren, och promenerade sedan omkring till dess solen, som sänkte sig bakom de lummiga träden, manade till hemresan. Slupen, som på bestämda timmar gjorde sina turer, gaf sitt tecken, och våra lustfarare måste skynda sig, för att komma i lagom tid till bryggan. Lika ifriga som de, voro några unga herrar insvepte i slängkappor, dem man flera gånger mött under promenaden.
Anna var händelsevis den sista som skulle stiga i slupen. I samma ögonblick sköt en af roddarene oförsigtigtvis båten från land, och Anna föll i vattnet.
Som blixten störtade en af de omnämnda unga herrarna fram, kastade af sig hatt och kappa, lutade sig långt öfver relingen och fattade tag i Annas kläder, innan hon ännu hann försvinna i det här temmeligen djupa vattnet, som af slupens hastiga vändning kommit i svallning. Ett utrop af förskräckelse hördes af hennes lilla sällskap; fruntimren vredo sina händer, och deras enda manliga följeslagare hindrades af trängseln att komma fram, ty alla de andra unga männerna — af förenämnda sällskap — rusade till, för att tillbakahålla den som sökte rädda flickan.
I sin ifver om honom, syntes de föga bekymra sig om henne. Deras sakta men häftigt uttalade: «För Guds skull ers Höghet!» besvarades af denna med ett befallande och ogillande «tyst!» De drogo sig tillbaka, i synnerhet som ett par af båtkarlarna i detsamma upplyfte den af en stöt mot slupen och af förskräckelse sanslösa flickan.
Inom ett ögonblick hade den unga mannen svept omkring henne den varma duk, som han nästan ryckte från en af fruntimren, och der ofvanpå sin egen kappa. Glömsk af sig sjelf satt han nu fördjupad i hennes åskådande, och stödde den ännu vanmäktiga, under det att den goda frun, under hvilkens vård Constance anförtrott sin unga dotter, försökte alla medel att återkalla hennes lifsandar; hvilket omsider lyckades.
Undertiden trängde sig en af hans följeslagare åter fram; vördnadsfullt hviskade denne några ord i hans öra; dessa återförde honom till besinning. «Du har rätt» svarade han, och svepte skyndsamt in sig i den slängkappa denne bjöd honom, samt tryckte hatten djupt ned öfver den höga pannan. «Likväl kan ingen här känna igen mig, så framt ej er obetänksamhet förråder mig.»
När Anna första gången uppslog ögonen, var hans blick det första hon såg; djupt rodnande sänkte hon dem åter och lutade sig mot sin qvinliga grannes bröst. «O Gud hvad skall mamma säga, när jag kommer hem!» hviskade hon.
«Frukta icke dyra flicka! Jag skall sjelf föra dig hem, och förbereda din mor,» svarade han, och tillade sedan sakta, men med en röst som trängde ända in i hennes hjerta: «Haf blott förtroende till mig, och vänd icke bort dina milda ögon. Denna stund skall alltid vara mig en ljuspunkt i minnets skattkammare! Säg mig hvad du heter?»
«Anna,» hviskade hon blygt.