«Tack du hulda! Det namnet var mig kärt förut; nu är det mig dyrbart!»
Anlända till stranden, befallte han fram en hyrkusk med sin droschka. Sedan han sjelf burit flickan ur slupen, bjöd han frun sätta sig upp och understöda den darrande Anna. Sjelf intog han kuskens plats, sedan han tillsagt denne och sitt följe att der afvakta hans återkomst. Derpå frågade han efter deras boning.
Enligt sitt löfte gick han in förut, och beredde på varsamt sätt Constance på hvad som händt, lade sedan dottern i modrens armar, och med några knappt hörbara ord bjöd han dem farväl. De återsågo honom aldrig.
En långsamt tärande sjukdom var följden af den enda gång, Anna varit undan modersögat. En af de englar, som omgåfvo oskuldens plågoläger, och manade till tålamod samt hviskade ljufva ord om tro och hopp och sällheten af ett återseende i en högre verld, der ingen ståndsskillnad finnes, antog ständigt bilden af hennes unga sköna räddare.
En dag våren derpå mönstrades, på ett af förstädernas stora torg, ett nyss anländt regemente grenadierer, som med tapperhet utmärkt sig i flera träffningar vid turkiska gränsen.
Manövern var slutad, officerare stodo i grupper af anhöriga och vänner, hvilka samlat sig för att välkomna dem. Manskapet hvilade i skuggan af de omgifvande husen.
Det högre befälet hade jemte generalitetet begifvit sig bort, endast en ung skön reslig man i den vackra uhlanuniformen, ridande en eldig arab, hade lemnat sig efter. Han red nu omkring platsen och närmade sig i allt trängre kretsar till ett hörnhus, på hvars höga, med pelare omgifna trappa en ung fanjunkare stod med armen omkring fanans stång.
Var det kanhända dennes ädla allvarliga utseende och hållning, som redan under mönstringen väckt ädlingens uppmärksamhet? Allt nog, med blicken oafvändt fästad på honom, syntes han i begrepp att tilltala den unga mannen, som nu stod der så ensam. Då hördes från sidogatan den sång, hvarmed de andeliga af grekiska kyrkan beledsaga sina döda till grafven. Snart vände en likprocession förbi samma hörn. Enligt sedvanan låg den döda med obetäckt ansigte. Det var en ung flicka, i sin hvita drägt med myrtenkransen i de blonda lockarna. Döden hade endast med lätt hand vidrört anletsdragen, ett leende syntes sväfva på de bleka läpparna.
Några fruntimmer gingo efteråt, bland dem modren; ej så mycket utmärkt genom klädseln, som af den djupa smärta, som låg i den blick, hon ömsom riktade mot höjden än mot jorden.