Ett lätt utrop af smärtsam öfverraskning undföll den ridande, som stadnat helt nära trappan; detta besvarades med en dof suck i hans granskap. Han såg sig om.
Der stod den unga fanjunkaren, blek, med stirrande blick följande liktåget; handen pressad mot bröstet. Hans hufvud sjönk mot den närmaste pelaren.
«Hur är det med dig, unga kamrat?» frågade uhlanen med deltagande röst. «Var det åsynen af den döda, som grep dig så? tillhörde hon dig på något sätt?»
«Det var Anna! det var min syster, arma moder!» Smärtan har en ton, en accent, som djupt griper den känslofulles hjerta.
«Din syster! Jag bedrog mig således ej på likheten! Jag beklagar af allt hjerta din förlust, och vill alltid vara din vän! Adjö, vi träffas snart åter.»
Trumman ljöd; manskapet samlades, mekaniskt intog Konstantin sitt led. De troppade af till kasernen.
Fri från tjensten, skyndade han till modrens boning. Hon var nyss hemkommen från Annas graf. Hvilket återseende!
Dagen derefter besökte Konstantins unga gynnare kasernen, han kallades fram.
I ganska nådiga uttryck lät denne honom veta, att han, för att bättre kunna sörja för hans framtida befordran, ville antaga honom vid sitt eget regemente.
Konstantin visste nu hvem han hade för sig, kände att detta var samma korps, i hvilken hans far sökt anställa honom, och några ögonblick smickrade det hans stolthet, att utan dennes medverkan komma in i den; men snart hviskade samma stolta känsla: «Du har icke dig sjelf att tacka för denna utmärkelse, det är minnet af din syster, — ögonblickets nyck,» och han bönföll att få qvarblifva, der han tjent upp sig från soldat och der han var afhållen af fordna kamrater, samt med vänskap omfattad af sina förmän. Med dem vore det ett nöje att offra lif och blod för kejsare och fädernesland, och då de alla voro likasinnade som han, anhöll han att Fursten ville vara så nådig och utverka att detta regemente åter blefve användt i aktiv tjenstgöring.