Förundrad öfver ett afslag, som var lika oförväntadt som sällsynt, var Fursten för ädel att, lik många andra stora och icke stora, låta de underordnade med misshag umgälla, att de ej mottagit lyckan i den form, deras förmän funnit för godt. Han biföll hans begäran och L—ski regementet var sedan bland de första som fördes i elden, när kriget bröt ut 1808.
Gradvis hade Konstantin uppstigit till kompanichef, och hvem vet huru långt han hunnit, om ej finnarnes kulor vid Revolax satt ett mål för hans krigiska bana.
I enlighet med sin karakter höll han ett i modrens och sin lärares närvaro uttaladt löfte, att under fadrens lifstid hvarken tala fransyska språket eller erkänna någon talang, som kunde utvisa en högre bildning (ehuru han odlade den i hemlighet, endast för att ej derigenom igenkännas, i fall fadren ville spana efter honom).
Med fadrens död, och den ljufva tillfredsställande känslan att blott för sin egen skull blifva älskad, hade den tyngd, som hittills tryckt hans för hedern så ömtåliga sinne, alldeles försvunnit.
Att Constance led af förlusten af sitt ena barn, och det andras beständiga frånvaro, inses lätt, men dess af ädla grundsatser upphöjda själ nedtrycktes ej af sorgen. Anna, den späda blomman, var nu förvarad undan lifvets stormar — och att Konstantin en dag skulle återkomma, hoppades hon af en nådig Gud. Af grefven hade hon ingenting hört, sedan hon underrättat honom om dotterns död, och frånsagt sig allt vidare understöd af honom; till dess hon genom tidningarna och ryktet sporde hans frånfälle.
Se så goda Leonna, nu nedlägger jag min författarpenna, ty hvad sedan passerat känner du, äfven att den finska flickan uppskattas af dem som en liten juvel, och hon är så tacksam, så lycklig i sin dyrbara infattning! Förstår du denna guldsmedsliknelse? jag känner ingen mera träffande.
Ottilia.»
Leonna var ock den som förstod att värdera vänskapens förtroende och att besvara detsamma. Härtills hade Ottilia endast anat hennes böjelse för Feodor, nu fick hon erfara allt, äfven hans uppförande nemligen så, som det uppfattades af den älskande flickan, jemte hennes oro öfver hans tystnad, den hon likväl tillskref omständigheterna, ej någon glömska.