Onkel Ludvig hade rest bort. Fru Palman var installerad i sin befattning. Leonna upphörde ej derföre med all verksamhet i hushållet, men hon ägde mera ledighet och lugn. Modrens lynne var sig likt, men hon blygdes att låta en fremmande höra detta jemna gnatande, och Leonna kunde nu undvika att träffa henne allena.
Vintern var förbi; vårsolen smälte drifvan; jorden grönskade, allt knoppades för att fira uppståndelsens högtid, och Leonnas hjerta började äfven njuta af förnyad lefnadslust.
Man räknade de sista dagarna af Maj, när Petter Nordenskans en dag kom till Grönskog för att be sin syster tillbringa någon tid hos Maria, som hvarje dag väntade sin nedkomst. Sjelf måste han göra en resa, såväl i tjenståliggande som andra affärer «på obestämd tid,» sade han; en annan skulle under tiden sköta sysslan.
Hans far var icke af det sentimentala folket, likväl förtröt honom den likgiltighet, sonen visade att fara bort hemifrån sin hustru vid ett sådant tillfälle.
Leonna följde honom, men undrade inom sig, hvarföre ej Hedda kunde vara hos sin syster. Hon erfor sedan af sin svägerska, att Hedda hade rest hemifrån utan att någon kände hvar hon nu vistades.
Ett besynnerligt öde syntes sväfva öfver alla Leonnas utflygter hemifrån, ty knappt hade hon varit en vecka der, förrän hon åter efterskickades. Den biljet, budet medförde, upplyste henne hvarföre det skedde. Fadrens ord lydde så:
«Blif icke ängslig barn, men skynda dig hem. Mamma fick slag i natt och har ej, efter som vi tro, många timmar qvar. Hon kan ej mera tala, men hennes ögon irra omkring efter dig. Gumman Palman bevisar genom hundrade exempel, att hon ej har ro förr än du kommer! Din hulda far
Ad. Fred. v. Nordenskans.»
När Leonna underrättade sin svägerska om denna oväntade bortresa och anledningen dertill, syntes hon väl ledsen, men då det ej kunde hjelpas, tog hon som vanligt saken kallt.
Äfven nu syntes slumpen eller ödet, huru man vill kalla det, stadfästa fru Palman i sin öfvertygelse eller vantro — eller kan verkeligen den flyende lifsandan uppehållas, i dess jordiska omklädnad, af en ouppfylld önskan?! — ty Leonna fann modrens händer redan kalla och känslolösa, men den förut kringirrande blicken fästade sig snart på henne med ett svagt uttryck af tillfredsställelse — och det var slut.