Leonna lär sig känna en fru med verldston och en annan af värde.

Omkring tre mil från kyrkbyn, i en annan trakt af socknen, låg en herrgård med vidsträckta ägor, från långliga tider ett fideikommiss för Bärendorfska familjen. Egendomen var på sednare tider ganska vanvårdad, ty nuvarande ägaren, lagman Bärendorf, bodde i hufvudstaden, der han innehade tjenst; han hade efter sin faders död arrenderat bort den åt en man, som endast sökte ögonblickets nytta, utan att bry sig om framtiden eller vårda de fordna anläggningarna. Undertiden lefde lagmannen med sin familj på stor fot i Åbo, och ansåg det småaktigt att revidera utgifter och inkomster, förrän de förra togo öfverhanden. Han uppsade då arrendatoren. Fru och barn skulle bo på godset; sjelf tog han sig tjenstledighet denna sommar, för att se till egendomen, som han endast trenne gånger besökt under tjugu år.

Andra gången detta skedde, medföljde hans fru på besöket. Ehuru de varit gifta i flera år, gjorde hon nu först personlig bekantskap med sin svärfar. Sedan dess hade hon hvarken återsett honom eller Johanneshof förrän nu.

Under de några veckor hon der passerat, såg Leonna dagen, och kapten Nordenskans, hvilken stod i affärsförbindelse med gamla herrn på Johanneshof, hade bjudit unga herrskapet till faddrar åt sin dotter.

Någon tid efter denna tilldragelse hade, helt oväntadt för arfvingarna, den redan till åren komne mannen gift sig för andra gången, ehuru han snart åter blef enkling; och hans son, lagmannen, som öppet visat missnöje med detta giftermål, kom icke mera till Johanneshof i sin fars lifstid. Som redan är sagdt, hade han arrenderat bort egendomen.

Ryktet hade väl omtalat denna familjs hitflyttning, men ingen af våra bekanta hade ännu sett dem.

Samma söndag, vi omnämnt i slutet af förra delen, såg Leonna i kyrkan tvenne okända fruntimmer inträda i främsta bänken framme vid choret. Deras ankomst väckte desto större uppseende, som halfva predikan då redan var förbi. Den ena af dessa damer, var ett ännu vackert men blekt medelålders fruntimmer med ett förnämt, men graciöst väsende. En röd kaschmirs långschal var smakfullt draperad öfver en rock af svart siden. På hufvudet hade hon en enkel spetsmössa med ljusröda band; hatten tog hon genast ganska ogeneradt af sig, för värmens skull.

Den andra var något utstyrd, ty toiletten öfverensstämde icke med personens utseende och ålder. Hennes safflorsröda tyllklädning med korta ärmar, dess bara hals och axlar endast omgifna af en kolleretrimsa; dess med blomster prydda hatt o. s. v., skulle väl anstått en tjuguårig tärna, men hos henne sqvallrade en viss snörpning vid munnen, och vissa linier vid pannan, om ett och annat tiotal mera. Utomdess såg hon pretentiös och tvungen ut, och hela hennes figur antog en marionettlik rörelse, när hon tilltalades af sin granne, eller trodde att någon bemärkte henne.

Leonna, som satt midt emot dem på andra sidan i choret, hade en stund varit ett mål för den först omnämnda damens förstulna blickar, hvarefter denna tycktes hviska några ord till sin följeslagerska, hvilken, hittills upptagen af sin egen värda person och jemkning om sin paryr, nu gaf sig tid att begagna den på ett svart band hängande lorgnetten, och rikta blicken på Leonna. Den stackars flickan rodnade af blygsel och harm öfver ett så oskickligt beteende i Guds hus, och första gången afvaktade hon med otålighet gudstjenstens slut, då hennes far kom till bänken för att afhemta henne.

Straxt efter deras ankomst till prestgården, körde en ståtlig vagn in på gården och en betjent i livré hjelpte de tvenne omtalta damerna derutur.