Pastorn gick emot dem, förde dem i salen, presenterade dem för sin hustru och deras öfriga gäster.
Den ena af damerna var fru lagmanskan Bärendorf, den andra hennes kusin fröken Renata Strutz.
Lagmanskan sade sig vara «charmerad» att göra fröken Nordenskans' «connaissance» och utbad sig det nöjet, att genast härifrån få föra henne med sig till Johanneshof, der hennes tvenne äldre flickor skulle mottaga henne med «förtjusning.» Hon «reklamerade» sin rättighet som gudmor till fröken Leonna, och ville ej veta af någon «refus.»
Kapten Nordenskans ansåg detta som en stor heder och förmån för sin dotter, och Leonna på sin sida intogs af lagmanskans artighet och lediga manér. De voro således lätt öfvertalade.
Efter kaffet ville lagmanskan bryta upp. Hon skulle göra ett besök hos friherrinnan Perlkrans, som öfver sommaren hyrt sig rum på Löfsala rusthåll.
«Friherrinnan är köttslig moster till Bärendorf, och utomdess en charmant gumma,» sade hon. «Jag har, sedan jag kom hit på orten, ej varit i tillfälle att göra henne min visit. Hon skulle få skäl till missnöje om jag underlät det, när jag är henne så nära, derföre måste vi redan rekommendera oss.»
Pastorskan ville öfvertala lagmanskan att dröja en stund. Det vore god tid ännu, menade hon, då hennes nåd och fröknarna troligen dröja qvar öfver natten på Löfsala.
«Dertill äro vi något för manstarka!» invände lagmanskan leende.
«På Löfsala saknas ej rum, och utomdess är värdsfolket väl försedt med hvad som kan behöfvas för deras hyresgäst, att taga emot fremmande hvad tid som helst,» försäkrade pastorskan. «Löfsala mor skulle anse sig vara i sjunde himlen, om hon finge herbergera fröken Leonna både som granne och gudmor för hennes lilla son.» —
«Ja, är det icke märkvärdigt, hvad bondfolk gerna åberopar sig bekantskap med bättre folk, bara för det de bo i en och samma socken,» anmärkte fröken Strutz.