Tout comme chez nous, hade hennes kusin gerna svarat, men fröken hade troligen ej förstått tillämpningen, och ingen svarade på hennes anmärkning.
Snart rullade vagnen utföre «prestgårdsbacken,» och inom några ögonblick voro de på den vackra skogsväg, som förde till rusthållet.
Leonna hade ej färdats den vägen sedan Feodors möte med hennes bror. Hvilka minnen väckte ej dess åsyn — —!
Under åkandet hörde hon, huru damerna sinsemellan gjorde temmeligen bittra anmärkningar öfver en person, som lagmanskan betecknade med «la bourgeoise,» men för mycket upptagen af egna tankar, fattade Leonna blott, att denna för närvarande var på Johanneshof, och att de önskade dess bortresa m. m. d.
Ungefär klockan sex var man framme vid Löfsala. Rusthållarmor öppnade sjelf grinden och friherrinnan stod på trappan färdig att taga emot.
Friherrinnan Perlkrans var, efter hvad Leonna sedan erfor, fyllda sjuttio år, men hon var en af dessa sällsynta, som ännu i ålderdomen bibehålla ungdom. Ännu hade ej åren böjt hennes gestalt, eller fördunklat glansen i hennes mörka blå ögon, hvilka allvarliga, och likväl så vänliga, blickade omkring sig. Likväl hade antingen sorg eller bekymmer plöjt en fåra på hennes vackra hvälfda panna, och håret var silfverhvitt. Under en hvit nettelduksmössa, omgifven af ett gredelint band, låg håret slätt kammadt åt sidorna. Klädd i en rock af hemväfdt bomullstyg bar hon den så väl, att mången dam i siden och sammet skulle i hennes närvaro synts mindre väl klädd.
Med hjertlighet omfamnade hon lagmanskan Bärendorf, sedan sade hon: «Förra veckan erfor jag först händelsevis, att ni flyttat till Johanneshof, och jag gläder mig att vara er så nära, men kan detta unga fruntimmer vara din dotter? då har hon utomordentligt förändrat sig på tio år.»
«Nej bästa tant, det här är fröken Nordenskans från Grönskog; jag enleverade henne från prestgården, der hon med sin far, jemte oss, var till middagen.»
«Välkommen min lilla vän!» och den gamla drog Leonna till sig, kysste hennes panna och skådade henne sedan med synbart välbehag i de mörka ögonen. «Min goda värdinna här på Löfsala har talat om er med så många loford, att jag gläder mig att så oförmodadt få göra er bekantskap.» Glad och tacksam öfver denna mottagning tryckte Leonna den ännu vackra handen till sina läppar.
Fröken Strutz såg förnärmad ut, att ha blifvit så förbisedd. Hon presenterades nu af sin kusin lagmanskan.