I friherrinnans «välkommen!» låg väl artighet, men ej en skymt af den förra hjertligheten.
Lagmanskan lät snart öfvertala sig att dröja der öfver natten. Sällskapet satte sig på den öfverbyggda trappan, som söndagen till prydnad var omgifven af rönn- och björklöf. I stället för thé, som friherrinnan aldrig nyttjade om sommaren, förtärde man sockervatten försatt med hallon- och lingonsaft.
«Huru och af hvem har tant fått anvisning på detta rätt trefliga ställe?» frågade fru Bärendorf.
«Ödet styr ibland så der underligt,» svarade friherrinnan med en vacker blick. «Min läkare har redan länge förordnat mig saltsjöbad och landtluft, men än yppades en, än en annan svårighet.» — —
«Hvarföre valde ej min tant Johanneshof till vistelseort, en vik af saltsjön vattnar äfven dess stränder,» inföll lagmanskan.
«Du vet af gammalt hvad värde jag sätter på oberoende,» svarade tanten leende. «Äfven var jag okunnig om att ni flyttat dit.» —
«Men genom hvem kom min tant hit?» frågade den andra.
«Jo ser du, värdinnan här är systerdotter till min gamla Anna, och tidigt i våras kom hon till Borgå, så väl för att helsa på sin moster, som för att sätta sin stjufdotter i syskola hos ett fruntimmer, som syr kläder åt andra,» svarade tanten. «Då omtalade hon för mig, huru lyckligt hon var gift, och hvilken vacker belägenhet detta rusthåll ägde, med ett ord hon gjorde mig helt pickhågad att komma hit. Här trifs jag också oförlikneligt väl.»
«Har min tant gjort någon bekantskap med grannarna häromkring?»
«Ännu icke. Du känner mina små egenheter, till hvilka också hör trögheten att komma hemifrån. — Mitt värdsfolk är dessutom ovanligt städade och trefliga menniskor; dagligt sällskap har jag äfven i det fruntimmer jag nyss nämnde, hos hvilket rusthållarens dotter varit för att lära sy. Äfven hon är hitkommen för att under några veckor njuta landtluft och begagna bad, för att vederqvicka sig efter flera års träget arbete och stillasittande.»