Hon värker aldrig mera!»
Men hvarthän har jag nu förvillat mig? således «revenons à nos moutons!»
Upptagen af spelet hade lagmanskan dock ett modersöga på sonen, för att se hvad intryck Leonna gjorde på honom.
Det var likväl ett svårt problem att lösa, ty han, som de flesta nyssblefna officerare i allmänhet, och unga Bärendorf i synnerhet, var alltför intagen och kär i sin egen värda person, sin nya uniform, sin porte-épée — nu skulle man tillägga: sina mustascher, men infanterister nyttjade då ännu ej denna hjelteprydnad. Hos Jean, hade dessa varit röda, att dömma af färgen på hans hår, som hade denna skiftning.
Växten var under medelmåttan och ryska uniformen gaf honom en embonpoint, som han eljest icke haft. I sina manér, en sprätt, lik nutidens lejon, var han äfven icke efter dem i «ta mig tusan,» hvilket han likväl i nådig mammas närvaro, och då han ville göra riktig effekt, utbytte till «au diable» och «sur mon honneur!» Artig och uppmärksam var han äfven mot alla — dem han ansåg gälla något i stora verlden, och förstod att presentera sitt eget lilla jag.
När man kände hans föräldrar, insåg man att han varit en lydig son. Att han hade spelskulder och kurtiserade en liten aktris i sin garnisonsstad, derom visste ingen här, om icke unga Möllerstedt, men han var för godhjertad och fredälskande att löpa med limstången. Hvad den sistnämndes militäriska utseende beträffar, tog han högra handen af sin kamrat. Han hade fått en enkel, anspråkslös uppfostran i fädernehemmet, var ingen drifhusväxt, utan rotad i Finlands jord.
Uti farten att måla silhouetter, borde vi lemna en teckning af v. häradshöfdingen Schafhausen; men hvarföre med vår underordnade talang kopiera den, som haft och har så många originaler, som tro att hvarje flickas ögon riktas på dem; som tro att hvarje familjefader, eller moder, äro artiga mot dem endast af spekulation. Som drömma sig blifva högt uppsatta, och likväl sedan stå stilla på första stadium af den tilltänkta banan, och slutligen dö, glömda af tideböcker och sörjda af ingen. Som denne «chevalier comme il faut» endast är en biperson utan allt intresse i vår berättelse, är det nog att säga, det han som bäst var i inbillningens jäsningsperiod; pojkaktig adelshögfärd utgjorde skummet.
«Magistern,» informator under sommarmånaderna på Östervik, hade denna afton det missödet att ådraga sig Renatas ovänskap. Han var, som vi redan hört, vindögd, och det till nog hög grad; när han derföre som bäst såg i egna kort, trodde Renata att han såg på henne, och fann sig — oaktadt hans ungdom och plebejiska härkomst — litet smickrad, om man skall dömma efter utseendet; men snart varseblef hon att lagmanskan såg på henne med ett visst (af fröken) nogsamt kändt leende, och som hon hade otur i spelet, misstänkte hon nu att hennes granne såg i hennes kort; misstanken blef hos henne visshet; i sin häftighet gjorde hon bet på bet, och då han, som artig medspelare, beklagade hennes otur, trodde hon sig se att han gjorde sidoblickar åt lagmanskan; men oskyldig var han, stackars karl, ty de olyckligt vinda ögonen sköto alltid till ett annat, än det åsyftade målet. Fröken visade honom hädanefter det föraktliga bemötande, hvartill småaktiga menniskor äro i stånd. Lyckligtvis återfaller det löjliga alltid på dem sjelfva.
När ungherrarne reste hem, följde alla dem till sjöstranden; der fingo de fremmande flickorna ett «raptus» af hemsjuka, och oaktadt Jeanettes vinkar — modren sade ingenting, endast inviterade sällskapet och de hemmavarande på kaffe Fredriks dag —, reste de. Bata behöll sin leksyster qvar.
Ännu samma afton egde ett samtal rum, mellan mor och son, der hon uttalade sin önskan, och utvecklade förmånerne af ett parti med fröken Nordenskans. Sonen lofvade tänka på saken: det var icke svårt för hans antändbara hjerta att fatta låga för en vacker flicka. Om fosforisk som många föregående flammor, det lemnade han åt framtiden. Lydig son, var han sedan så efterhängsen som möjligt.