Dagen derpå förgick under väntan på lagmannen, och fjäsk för morgondagens tillställning. Ilbud sändes till staden efter sådant, man glömt förut.
Leonna, som trott att Jeanette, skild från de andras inflytande, skulle utveckla en älskvärdare sida, bedrog sig. När hon icke skämtade med sin bror, hamrade hon på det skrällande klaveret sina tröglärda variationer. Hon hade saknat, och nu återfunnit teckningen fulländad bland noterna, der Elise gömt den. Jeanette och modren trodde, att det var fru Riebnitz' arbete — men de glömde att tacka henne, och upplystes således ej om sitt misstag.
Emma var på sitt sätt verksam; hon uträttade små uppdrag, men var vid dåligt lynne; hon hade ingenting att gifva sin far. Elise sade, att de nog skulle hitta på en syrpris, men dermed vore god tid i morgon. Emma van att höra löften, som aldrig gingo i fullbordan, litade dock fullkomligt på detta.
Elises jemna lynne, hennes allvarliga godhet hade gjort ett godt intryck på Emma.
Eva Strutz var i oupphörlig oro och väntan; ty «magistern» hade lofvat renskrifva hennes poetiska utgjutelse. Det blef middag och eftermiddag, och intet hördes af — mot aftonen kom det, väl icke «förgyldt och präntadt,» men prydligt skrifvet. Vi meddela endast första versen, med sitt omqväde. Om magistern varit mera än renskrifvare känna vi icke.
«Gudinnan Minerva steg upp ur sin bädd,
Apollo kom henne till möte.
Gudinnan i siden och blommor var klädd
Och Guden bar lyran i sköte.
De spelte och sjöngo till Fredriks lof;