«På en stor bal i Reval, hade jag den äran att göra mamsell Sellzings bekantskap. Det lär nu vara ungefär tio år. Balen var tillställd för Hertigen af Glocester, som äfven reste genom de flesta finska städer. Han var mycket omtalt för sin figur, sina amuretter och lagman Bärendorf måste nödvändigt komma ihåg honom?» Lindendal hade redan studerat sin man.
«Visserligen, mycket väl,» och nu hade lagmannen ett vidsträckt ämne att afhandla, om de högt uppsatta personer, i hvars närvaro han samtalat med den höga resanden; huru han framför många andra blifvit använd som prinsens tolk, vid en konversation med den vackra omtalta fröken, — som tyvärr ej kunde fransyska språket.» Under dessa meddelanden hade han helt och hållet glömt hvad som väckt detta samtalsämne.
Vännerna, vi mena Elise och Leonna, inträdde nu i salen, den sistnämnda kunde ej utan oartighet neka en dans åt sonen i huset. Elise satt undertiden allena, det var ingen som hade, vi hade så när sagt — sällskapsvett nog, att närma sig fremlingen; man tycktes anse henne för «ett underligt djur uti vår Herres hage,» såsom det heter i en gammal jullek. Efter dansen kom Leonna. Det blef ett uppehåll, hvarunder förfriskning kringbjöds. Sällskapet samlade sig kring pianot, der fru Riebnitz på lagman Bärendorfs anhållan skulle spela och sjunga en munter tysk visa, som hon sagt göra furore i Reval. Hon hade öfvad röst och mycken konstfärdighet. När hon slutat, trädde Lindendal till Elise, som jemte Leonna stod bland de öfriga, och bönföll att hon för honom och sällskapet ville låta höra samma sång, som han en gång förr haft den lyckan att lyssna till.
Hon ville neka, undskyllde sig med glömska, ovana med sin röst, som icke nu var densamma som fordom; det hjelpte icke. Lagmannen och flere andra började öfvertala, och — kunde hon väl neka den som först bedt henne derom, den som utmärkt henne, — som i detta sällskap var den obetydliga, den öfversedda, — med så mycken aktning, så stort deltagande? Vi vilja äfven ej påstå, att hon var känslolös för att njuta en liten hämd, en liten triumf inför personer, som ansågo henne så långt under sig, så väl i anseende till härkomst, som för det att hon arbetade åt andra. Hon var ju qvinna, hon var ju menniska! —
För att fatta Lindendals ord, att sången var en profetia om hans öde, vilja vi anföra den:
(Lied aus «der Minnesinger»).
Über die Berge mit Ungestüm,
Vor die Liebe ein Jüngling lief;
Dachte sie wäre hinter ihm:
Aber sie sass im Herzen tief — — —