«Mycket sannt. Jag var äfven förberedd att finna er förändrad, men hvarken sorger och de bekymmerfulla dagar ni upplefvat, ha haft makt öfver det, som intog mig. — Men det tillkommer mig att förklara, hvarföre ni icke återsåg mig, såsom säkert varit fallet om vi, som ärnadt var, dröjt några dagar i Reval. Vid återkomsten från balen, funno vi bref från barons moder, som återkallade sonen till fadrens dödsläger. Vi hunno ej mer, än att så tidigt det lät sig göra, uttaga mot vexlar de penningar, som voro nedsatte här i ett betydande handelshus. Att den man, till hvilken vi begåfvo oss, var er far, derom hade jag ej minsta aning, jag hade ej efterfrågat ert slägtnamn och den omtalta damen benämnde er Elise; det var mig då nog — men sedan — dock jag återvänder till min berättelse.»
«Vi måste vänta en liten stund på herr Sellzings eget kontor, under det han i det yttre, expedierade något, som ej tålte uppskof. Undertiden hörde vi musik från rummet näst intill. Nyfikna lyfte vi på en grön taftsgardin, som betäckte en glasruta på dörren; ett ungt fruntimmer satt vid ett piano och slog några välljudande ackorder, som vittnade om öfvad talang. Det var ni! ni, som man med allt skäl kunde förmoda slumra, och drömma om balens nöjen, satt nu der i en täck huslig drägt. Ni sjöng; och denna sång har sedan varit en profetia om mitt öde» — — —
«Herr Sellzing återkom, och ordnade skyndsamt vår affär. Baronen frågade, hvem sångerskan var, jag fick ej fram ett ord. «Det är min enda dotter,» sade han med fadersstolthet. Vi satte oss genast derpå i resvagnen; hvar i sitt hörn gnolade vi på tonen och några uppsnappade strofer.»
«Ja, nu minnes jag så tydligt som det händt i går,» sade Elise lifligt: «Färdig att gå på balen, fick jag noterna till denna i sig sjelf ganska obetydliga visa; och var nu nyfiken att inöfva den, under det jag väntade på min far, för att servera hans morgonkaffe. När han kom, sade han, att tvenne unga herrar varit stående vid glasrutan för att lyssna på min sång. Detta gjorde att instrumentet flyttades i mitt eget rum, dit min far sedan kom, när han ville höra sina små favoritstycken; han förlorade alltför snart denna lilla njutning!» Hennes ögon fylldes af tårar. Ett ömt deltagande målade sig i Lindendals ögon. Efter en paus begynte han:
«Några år sednare återkom jag till Reval. Ehuru ännu ej i den ställning att våga göra er ett anbud, kom jag dock med föresats att göra mig påmind, och erfara hvad hopp jag kunde göra mig i framtiden. Då erfor jag er fars olycka, som väl väckte ett allmänt deltagande, men ingen sade sig veta hvar han nu vistades. Jag vill icke måla min smärta; ej plåga er med hågkomster, säkert återväckta genom åsynen af fru Riebnitz, då hennes far, som hade herr Sellzings ädelmod att tacka för sin uppkomst, var den första och förnämsta orsaken till hans olycka, genom det förtroende han satt till dennes redlighet. Under några år tog mitt öde en förmånlig riktning, men ännu hade jag icke upptäckt er vistelseort. Då bosatte sig en bekant i Reval, med hvilken jag korresponderade. Genom honom fick jag anvisning på ett fruntimmer, som brefvexlade med er, under adress till — rådet Z. i Borgå.»
«Der lärde jag ännu högre skatta ert värde, genom de underrättelser jag erhöll af denna älskvärda familj. Jag gjorde der bekantskap med lagman Bärendorf och skulle i hans sällskap uppsöka er; men i det jag antog hans artiga bjudning hit, fick jag lyckan i förköp.»
Under hela detta långa samtal var Leonna en tyst, något förlägen, men högst deltagande åhörarinna. Många af sällskapet hade sökt uppsnappa något ord, men som det fördes på tyska språket — hvarpå äfven deras bekantskap skett — förstodo de litet eller alls intet. Fru Riebnitz höll sig på så långt afstånd som möjligt.
«Huru kan man så der echappera från både spelbord och dans? Jag börjar rättnu förmoda att den «affär,» som tillskyndat oss det nöjet att se er här, har till föremål att enlevera mamsell Sellzing.» Det var lagmannen, som sade så, halfhögt och hotande med fingret, till Lindendal, i det han tog plats på bänken vid hans sida.
«Herr lagman är en fiffikus!» svarade den andra i samma ton af lätt skämt. Det beror helt och hållet på mamsell Sellzing, om och när jag får ledsaga henne till hemmet.
«Dermed hastar det icke, landet är vackert ännu, och bästa bärtiden till, — men railleri à part, äro herrskapet verkeligen bekanta förut?»