«Bland de dansande damerna ådrog sig en ung flicka min uppmärksamhet och med hvarje ögonblick blef jag mera intagen,» fortfor Lindendal; «ej så mycket i hennes utseende, fastän hon var vacker, som af hennes okonstlade, behagliga väsende och den själsgodhet, hvarom hennes ögon talade. Jag bjöd upp henne till kommande dans, men hon var uppbjuden förut, och jag fick löfte på den dernästföljande.»
«Hon föreställdes nu af balens ceremoni-mästare för prinsen, som dotter till en af värdarne; hon skulle blifva hans moitié för nästa dans, och det förra engagemanget måste stå tillbaka för det sednare; hon kom sjelf och bad om ursäkt.»
«Prinsen hade mycket att säga sin dam, men hon syntes föga road; då dansen var slut, omringades hon af sådane, som likt schakalen följa i lejonets spår, men hon afsade sig alla uppbjudningar. Hennes blick sökte mig, och detta gaf mig mod att nalkas; med en engels leende, frågade hon om jag ville hafva nästa dans i ersättning.»
«Omtalar ni detta, för att påminna mig huru barnslig och kanhända — danslysten jag fordom var?» — frågade Elise högt rodnande. Förgäfves hade hon sökt dölja den sinnesrörelse, som minnet af förra dagar väckte.
«Så kan icke ni misstyda hvarken mina ord eller mening,» sade han hjertligt. «Hundrade andra qvinnor hade — berusade af att blifva så utmärkta som ni det blef af en prins af kungligt blod, utropad och beundrad för sin allmänt kända lycka hos det vackra könet, för sin skönhet, sin utmärkta vext, förhöjd af den eleganta engelska uniformen — glömt en uppbjudning af den anspråkslösa fremlingen, som ingen kände, som stod der i sin enkla svarta frack, och det har ni icke gjort.»
«En bekant till er, kom litet afundsam, litet nyfiken och frågade hvad prinsen sagt eder. Ni svarade: «Tror du jag hörde så mycket efter det? Det plågade mig att vara ett mål för allas blickar. Gud ske lof att det är förbi!» Det der hade väl äfven andra kunnat säga, men man såg att det var ert okonstlade hjertas mening.»
«Jag har som ni ser bevarat allt i mitt minne, men hos er har vårt sammanträffande ej lemnat någon hågkomst» — —
«Hvem vet?» svarade Elise leende. «Vid middagsbordet fann jag något bekant, både i röst och blick, men vi ha mycket förändrats sedan dess, och vi bibehålla gerna bilden i vårt minne, sådan den var, när vi sågo den — — jag återsåg er aldrig» — tillade hon långsamt.
«Det är sannt; tio år, som förflutit under förhållanden, som sätta alla krafter i spänning och verksamhet, bidraga mera att förändra mannen. Det är icke så med fruntimren: jag igenkände er genast.»
«Det smickrande i detta omdöme förfaller, då man vet att ni visste af att jag var här,» svarade hon leende. «Mina hågkomster af er börja nu äfven reda sig.»