Medan kaffe fördes omkring och sällskapet ännu ej skingrat sig, spelade Jeanette något «hackmessigt» sina nya variationer; sedan föreslog vår «vittra Eva» att göra «bouts rimés» men det kom sig ej i gång. Det var likväl för varmt ännu att börja dansen, äfven väntade man på några dansörer, som man visste vara i ett närbeläget torp för att ordna paryren. Det var naturligt, att den sorgklädda Leonna skulle ådraga sig de äldre personernas blickar. Hon blef rätt förvånad, när den frun, som hitkommit med Möllerstedts, helsade henne som en gammal bekant. Det var fru Snabbeck.
Majorskan, som såg detta, tog denna sedan i förhör, och ville veta hvem den unga damen var, som hon säkert hade sett som växande, sade hon. För att erfara något nytt, måste äfven vi litet lyssna på fru Snabbecks svar. Sedan hon nämnt hennes namn, fortfor hon:
— «Den här unga fröken känner jag obetydligt, men desto bättre den slägt hon fått genom sin halfbror, befallningsman Nordenskans' giftermål.» Och nu omtalade hon, huru hon uppfostrat dennes fru; men den andra, den äldre systern Hedda, hade slägten ingen glädje af. Hon skulle gifta sig, hade man sagt, med en nyss blefven handlande och brölloppet var utsatt, ehuru de ännu icke voro förelyste: men ett, tu, tre, voro hans varor konfiskerade, boden igenslagen, och han sjelf pocker i våld, utan att man ännu fått någon spaning om honom. Fästmön var sjuk af sorg och trifdes icke i staden, der allt påminde henne om förlusten af Mollberg, hette det. Hon «sades» sedan vara hos sin syster, fru Nordenskans, men det var icke sanning, ryktet pratade allehanda. — Nu är Hedda likväl hemma, men blek och mager. Hon hade väl ärnat sig till systern, «sades det,» men ville derförinnan helsa på en slägtinge till hennes aflidna mor, och der hade hon sjuknat in, och tillbragt någon tid. — Hvad fröken Leonna angick, vore hon ett makalöst parti för majorskans alltför hygglige son, herr fanjunkarn o. s. v.
Dansen kom i gång, men Lindendal dansade icke. Leonna hade väl antagit lagmannens egen artiga uppbjudning till första kadriljen, men fann det både för varmt och opassande att dansa i sorgdrägt; hon ville gå för att se om Elise, som uttröttad, bedt att få vara allena några timmar, men mötte henne med fru Bärendorf, som på sin mans uppmaning, sjelf gått för att öfvertala mamselln att komma upp för att se på dansen, «så skulle hon visst blifva mycket muntrare, än att vara så här för sig sjelf,» som fruns ord föllo.
Leonna tog Elises arm; de lotsade sig fram bakom de dansande paren, och satte sig ute på balkongen; der de genom den öppna dörrn kunde se dansen och njuta af naturen. — När en ny dans skulle begynnas, kom Lindendal och bjöd upp Elise; när hon tacksamt afböjde hedern, svarade han: «Uppriktigt sagdt var det också endast en förevändning att nalkas mamsell Sellzing! Jag har många hjertliga helsningar att framföra från Reval.»
«Efter så många år, är der väl ingen som kommer ihåg mig?» Elise sväfvade något på rösten.
«Jag har likväl träffat dem, som ännu välsigna er fars minne, och älska er.»
«Min far var alltid hjelpsam och god. Har herr Lindendal förr varit i Reval?» frågade hon sedan lugnare.
«Ja, för ungefär tio år sedan besökte jag staden första gången, och medförde derifrån ett outplånligt minne.»
Då Elise icke svarade, fortfor han: «jag ledsagade en ung baron, både som sällskap och lärare, på resor. Vi ärnade uppehålla oss några dagar i Reval, för att bese dess fornlemningar. Dagen efter vår ankomst var en bal, som borgerskapet gaf för en engelsk prins, som skulle göra en resa till Finland; äfven vi inviterades på balen.»