Lagmannen kysste sin dotter, tackade Leonna ganska förbindligt för sin artighet, men frågade sedan ifrigt efter mamselln. «Det måtte väl icke vara samma mamsell Sellzing, som är ute på landet, der tant Perlkrans bor,» frågade han.
«Just densamma,» svarade hans fru litet förundrad. «Jag tog henne hit, för att sy litet för flickornas räkning.»
«Jag medför ett bref till henne från fröken Z. jemte rätt artiga helsningar från hela familjen. Hvarföre är hon icke närvarande; har man ej kallat henne hit till frukosten?»
«Ja bevars, söta Fritz!» försäkrade frun, «men hon önskade den in till sig. Kanske finner hon sig generad i ett större sällskap.»
Leonna förvånades öfver en sådan dubbelhet. — —
Ingen utom hon, syntes blifva varse det deltagande, hvarmed Lindendal åhört detta.
Närmare middagen kom lagman Bärendorf sjelf in till våra sömmerskor, för att till mamsell framföra bref och helsningar; han sade, att familjen Z. snart hoppades återse henne i Borgå. Han tackade henne tillika för den vackra surprisen, och bad att hon ej skulle neka dem nöjet af sin närvaro vid middagsbordet. Hon kom, och intog sin vanliga plats.
Värden underhöll måltidsron genom anekdoter från hufvudstaden, och sina relationer der. Lindendal som rest och sett mycket, gaf interessanta bidrag till konversationen, men stundom var han något tankspridd. Damerna funno att blicken då hvilade vid nedra ändan af bordet. Det kunde väl ej vara på sömmerskan han såg?
Hvar och en skingrades sedan, hvar på sitt håll; våra två vänner återvände till verkstaden. Emma, som ofta varit på utkik i vindsfönstret, kom snart och sade dem att tvenne fullastade båtar lagt till vid deras strand, och hjelpte sedan Leonna på med sorgkragen och förklädet.
Från Östervik kom Assessor R. med fru och svägerska, deras af oss redan kända döttrar, tvenne minderårige söner med sin informator, häradshöfdingen och ett slags sällskaps- eller husmamsell. Från Vestervik se vi major Möllerstedt med fru, son och dotter, jemte några yngre plantor, «solbrända och feta» samt ett redan äldre fruntimmer från Lovisa, som var hos dem på besök. Majorskan, en treflig matrona, som bröt något på finska, föreställde sin medförda gäst för lagmanskan; hon sade ett artigt «välkommen,» men tog ingen notis om henne sedermera.