Als er die liebliche Stimme gehört,
Dachte er gleich: Wer mag das seyn!? —
Lauscht er behende durch flimmernde Ritzen
Sieht er — die Liebe am Herde dort sitzen.
Rösten var i början svag och osäker, men redan vid andra, tredje strofen vann den styrka; snart höjde sig de fulla tonerna af en ren och vacker stämma; det behagliga, alldeles flärdfria sätt, hvarmed hon både sjöng och spelte, var den tiden — jag vågar väl icke säga: äfven nu? — sällsynt. — Hon ville stiga upp sedan hon slutat sången, men flere samlade sig omkring henne med önskan att hon skulle spela «något vackert;» hon satte sig åter, och som de «variationer,» hvarmed Jeanette i flere dagar plågat hennes musikaliska öra, lågo framme, valde hon dem.
Man kände knappt igen samma stycken. Lagman Bärendorf, om han också icke var någon «förståsigpåare,» värderade dock kunskaper och talanger, gaf henne ett uppriktigt loford, och önskade att någon af hans döttrar kunde förvärfva denna skicklighet. Elise tillböd sig ganska okonstladt att, i morgon innan hon reste bort, genomgå dessa noter, och äfven ett par andra, som lågo der, med fröken Jeanette, samt varnade henne för att öfva sig på det ostämda och bristfälliga klaveret, som endast skadade hennes tonsinne.
Nu insåg lagmanskan, hvilken ovärderlig person mamselln kunde bli i hennes hus, om hon tidtals skulle komma till dem hit ut på landet; och sökte på allt sätt genom ett smickrande bemötande komma henne att glömma månget obehag. Hennes bortresa andra dagen, ville hon ej höra talas om, hon som haft så mycket besvär och tråk för den här dagen, skulle nu riktigt roa sig hos dem. Lyckligtvis kunde Elise, utan att förnärma sin nyssblefna gynnarinna, enligt sin önskan lemna Johanneshof i sällskap med Leonna.
Undantager man herr och fru Bärendorf, så var det endast Emma och kanhända unga herrn, som saknade någon af dem. Jeanette var för flyktig, för afundsjuk, att icke finna sig besvärad af Leonnas närvaro. Hon var henne för allvarsam och — för vacker — —
Som symamsell innesluten i «spökkammarn» var Elise en nyttig, men henne likgiltig person. Förhållandet hade ändrat sig och hon fann sig generad.
«Strutzarne» sågo äfven med nöje Elise resa bort. Renata i synnerhet var förgrymmad, öfver Lindendals uppmärksamhet mot denna person. Vi ha glömt att säga, det fru Riebnitz fick en häftig migrain i det samma hon reste sig upp från instrumentet, och måste gå på sitt rum. Hon blef äfven icke synlig så länge våra vänner dröjde på Johanneshof.