De voro samlade till den sentida frukosten, när en vagn syntes på den omtalta backen. Leonna ropade högt af glädje: det var hennes far.
Friherrinnan Perlkrans hade genom en skrifvelse låtit honom veta, huru hon lärt känna hans älskvärda dotter, samt flickans egen önskan att afkorta sitt vistande på Johanneshof för att, om hon erhöll sin fars tillåtelse, få tillbringa några dagar på Löfsala hos henne.
Smickrad af denna anhållan gjorde han henne ett morgonbesök, innan han efterkom denna önskan, och blef så intagen af hennes vördnadsbjudande och tillika vänliga öppna väsende, att han ansåg det vara en lycka för sin moderlösa dotter, att någongång få profitera af hennes lärorika umgänge.
Gerna hade Lindendal gjort dem sällskap i stället för att dröja qvar ännu en dag, men då hans värd ej sade sig vara i tillfälle att komma med, gick det icke an. Jean höll på att eröfra fjerde platsen i vagnen, men till Leonnas stora glädje, fann hans far det icke passande, att sonen så «sans façon» gjorde grandtanten sin första visit.
Samma afton sedan Nordenskans rest bort, satt den goda friherrinnan med sina unga vänner i förtroligt samspråk. Hon ville veta, huru de passerat tiden, och huru de funnit allt. Öfvertygade att hon ej, som många andra, skulle vända deras öppenhjertighet i elak mening, berättade de muntert sina små äfventyr. Hvad som rörde Lindendals möte med Elise berördes blott lätt, Leonna var för delikat att bry sin vän; Elise var deruti för mycket hjeltinnan.
De afhördes under en vältalig tystnad; ett leende, en nästan omärklig skakning på hufvudet voro tecknen till friherrinnans tankar, men hon skrattade rätt hjertligt åt fröken Evas «spökkammare» och «poesier,» som hon vid genomögnandet sedan benämnde «ragout på poetisk hackmat.» När de slutat, sade hon: «tack mina unga vänner, hvad ni omtalat innehåller visst bara bagateller, men det har stadgat mitt omdöme om ställningen i detta hus, för hvilket jag intresserar mig. Vi hafva väl alltid underhållit, hvad man kallar en slägt-korrespondens, men huru förtrolig den än må synas, säges aldrig hvad man vill, man döljer och förgyller. — Tro min erfarenhet,» fortfor hon efter en stunds uppehåll, «ej vid större inträffade händelser, ej i det allmänna sällskapslifvet, eller af deras mer eller mindre deltagande i välgörenhetsanstalter, lär man sig så väl känna menniskor, som i husliga förhållanden sins emellan, och i deras bemötande mot gamla bekanta. — Det finnes ty värr familjer, hvars medlemmar blifvit liksom sammanföste af ett vindkast från olika väderstreck, och detta är fallet med den Bärendorfska. Det är alltid för den styrande husmodern en kinkig sak att förena och sammanhålla de olika parterne till ett godt gemensamt ändamål — ungdomens bildning. Dertill fordras ett moraliskt mod, christligt sinne och en öppen karakter; allt detta äger ej lagmanskan. Det valspråk hon antagit heter: «les manières sont tout» och hon gör det ena falska steget efter det andra på en bana, som bör vandras med stadiga steg, ty en husmoders kall är ansvarsfullt.»
«Bärendorf sjelf, fastän min systerson, har jag alltför litet sett i det husliga lifvet, — han var alltid upptagen af göromål eller förströelser i och utom hus; nog vet jag, att bördsstolthet och yttre glans var hans svagaste sida, men aldrig hade jag förmodat den urarta till den småaktiga prålsjuka, som visar sig i tillbyggnaden på Johanneshof. Utan kostnad har ej sådant aflupit. Huru förnuftsenligare, att spara denna summa, tills han kunnat åstadkomma något solidare.
«Hade jag ej rätt, vis-à-vis Emma?» frågade hon sedan. «Stackars barn! hos henne ligger något godt. Vill min goda Elise åtaga sig flickan, om jag kan öfvertala föräldrarne att lemna henne hos mig på några år?»
Ett ja, syntes sväfva på den tillfrågades läppar, men en annan tanke färgade hennes kinder. Hon tvekade att svara. Friherrinnan såg på henne litet förvånad; Elise blef detta varse och sade bedjande: «Misstyd icke min tvekan, nådig fru, det har inträffat omständigheter som — hvaröfver jag vill förklara mig i morgon. Friherrinnan, som hedrat mig med sin godhet, sitt dyrbara förtroende, har de största anspråk på mitt — men kanske är det bättre nu; jag kan då inhemta friherrinnans moderliga råd» — — Hon lemnade henne fröken Z—s bref, hvaruti hon lyckönskade henne till bekantskapen med en man, som vunnit familjens bifall och aktning. Elise hade vid mottagandet trott, att detta beröm gällde lagman Bärendorf, men insåg snart sin villa. Hon berättade nu mötet med Lindendal, hvars otvetydiga afsigt var att tillbjuda henne sin hand.