«Och jag känner många menniskor, som aldrig skulle vilja skåda en sådan scen,» sade friherrinnan. «Med fanatisk fruktan låta de skrufva till sina fönsterluckor, om de finnas eller bädda de ned sig i dynor, för att slippa höra och se — kan min lilla vän förklara sådant?»
«De måste ej i sin ungdom lefvat i den fria naturen, ej heller upplefvat ett skådespel likt det närvarande,» svarade den unga flickan efter ett besinnande. «Ty inneslutet i trånga rum, på tätt bebygda ställen måste ljudet och ljuset bryta sig. Jag kan väl icke uttrycka mig rätt, som jag önskade, men jag tror att det måste vara annorlunda i städerna, än på landet. Som det lär ligga i menniskans natur att frukta hvad hon ej begriper, så fordras väl antingen god undervisning, eller en så kallad lyckträff, för att ingifva en bättre känsla och uppfattning af detta naturfenomén.»
«Du har förklarat saken som en liten professor, söta Leonna! men säg mig nu också, hvad var fallet med dig sjelf?»
«O! Jag har genomgått många grader,» svarade Leonna skrattande. «I min första barndom, trodde jag när åskan gick, att Gud var mycket ond och ville straffa någon; och detta i anledning af de böner och korstecken vår gamla deja gjorde vid sådana tillfällen. Att mormor ej syntes frukta åska och blixt, fann jag alls icke underligt, ty jag ansåg henne för den bästa af alla menniskor. Sedan kom jag till Stockholm. Var det så, att vi dessa åren ej hade några starka åskväder, eller om det jemna bullret på gatorna förtog ljudet, nog af; åska och blixt hade der intet rum i min tankegång; men hemkommen igen, då saknad och ensamhet gjorde läsningen af några medförda goda barnaböcker till mitt käraste tidsfördrif, fattade jag af mig sjelf en annan åsigt af saken! Det var ju omöjligt att Gud, som är godheten och kärleken, kunde ha den afsigt att skrämma och hata sina barn, tänkte jag, och föll på den idén, att han snarare ville locka oss till bättring och genom blixtskenet göra oss uppmärksamma på den herrlighet och det ljus, hvartill vi sedan skulle få komma efter döden, ehuru det visserligen gick öfver mitt dåvarande begrepp, huru våra ögon skulle fördraga ett sådant sken — då gaf ett bref från Ottilia Lurhjelm mig anledning att söka upplysning af henne, och dess goda onkel. Jag lärde mig att inse upphofvet och de välsignelserika följderna af ett åskväder, och beklagar nu hvar och en som af okunnighet är rädd, och afhålles att njuta ett skådespel, som mera än något annat, upphöjer själen till dess skapare.»
Med stigande rörelse och ett eget välbehag betraktade den åldriga frun den unga talarinnan, der hon stod liksom förklarad i de täta, men likväl allt svagare blixtarne; ovädret drog sig längre bort.
«Ha dina sednare begrepp alldeles utträngt de förra?» frågade hon.
«Sådant lär aldrig rätt låta göra sig,» svarade flickan leende. «Men de ha ordnat sig; genom upplysning finner jag mig lycklig i min öfvertygelse, om Guds storhet, allmakt och kärleksfulla omsorg om allt, som lif och anda har. Huru vackert skall icke allt vara i morgon!»
«Leonna har i sin redogörelse helt och hållet glömt sin mamma?»
«Jag vet ej hvad hon tänkte deröfver,» svarade fröken litet förlägen. «Jag var så sällan i mina föräldrars hus — och — händelsevis» — —
Friherrinnan afbröt ett ämne, som hon såg vara obehagligt, med den anmärkning att, som ovädret stillat sig, vore det tid att söka hvilan.