Morgonsolen upplyste den vederqvickta naturen; hussvalan, som dagen förut flugit omkring under ett ängsligt skri, gaf med sitt glada qvitter tillkänna, när hon från jorden eröfrade ett byte för sina ungar under taklisten. Boskapen, som den omsorgsfulla matmodren de två heta dagarna hållit under skjul, gjorde höga krumsprång öfver sin återfunna frihet, när den uttågade på betet. I träden qvittrade tusentals foglar sin lofsång till skaparen: allt andades glädje och tacksamhet. Hvad gör menniskan? — —
Löfsala värdinnan kom och frågade om fröken och mamsell Elise hade lust att komma och plocka smultron i skogsbacken. Leonna var genast färdig; äfven för Elise var denna lilla förströelse välkommen. Med högtuppskörtade klädningar vandrade de bort. Under tiden och långt förr, än de voro väntade, anlände de båda herrarna från Johanneshof.
Sedan Lagman Bärendorf med utsökt artighet helsat på sin tant, presenterade han den på afstånd dröjande Lindendal.
Under ett långt innehållsrikt lif hade erfarenheten lärt friherrinnan att något så när uppfatta menniskor, när hon såg dem första gången, och hennes fattade vänskap för Elise, gjorde det här till en pligt att skärpa blicken. Men var det något i hans utseende, eller hans röst, som så frapperade henne? Det vissa var, att hon nästan stammade fram sitt «var välkommen min herre!» under det en liflig rodnad färgade hennes kinder. Men van att beherrska sig, dolde hon sin förvirring, och anslog den vanliga sällskapstonen. Hade icke hennes systerson varit för mycket upptagen af sin egen värda person, skulle han nog blifvit varse, att tanten knappt kunde taga blicken från Lindendal, och endast med halft öra, hörde på lagmannens ursäkter för deras tidiga ankomst.
«Morgonen var så charmant,» sade han, «och jag har några affärer att uträtta i kyrkbyn hos Nordenskans junior. Jag har derföre ej låtit spänna ifrån, utan reser straxt dit. Jag ville blott i förbifarten aflemna min reskamrat, och rekommenderar honom hos min tant; hvilka affärer som förer honom hit, derom har han ej gjort mig förtroende. Jag har nu fullgjort mitt löfte till Tit. Z. i Borgå och aflemnat honom på ort och ställe.» Under denna skämtsamma harang, hade friherrinnan fattat sig, och tillsade om frukosten, som inom få ögonblick var i ordning.
Bärendorf var bortfaren och friherrinnan allena med den främmande. Hon intog sin vanliga plats i gungstolen och anviste honom en stol nära sig. Icke utan ansträngning började hon: «jag vill icke dölja, herr Lindendal, att jag tror mig veta anledningen till er hitkomst. Mamsell Sellzing, för hvilken jag fattat både vänskap och aktning — oss emellan sagdt, är jag eljest för gammal och erfaren, att slösa med dessa känslor — ja, hvad var det nu jag ville säga? — jo, hon visade mig i går ett förtroende och omtalade ert möte, ert handlingssätt och edra yttranden, som lika mycket hedra edra tänkesätt, som hon skall rättvisa ert val. Men lemnom detta; hon återkommer väl snart, och tillfredsställ emellertid en gammal gummas nyfikenhet. Så framt ej alla mina sinnen bedraga mig är herr Lindendal nära anförvandt till en af mina ungdomsbekanta. Jag skulle tro att denna frappanta likhet i ställning, utseende och röst, endast kunde tillhöra en son, men namnet Lindendal förvillar mig.»
«Det är också icke min fars namn jag bär, fru friherrinna,» svarade han med någon förundran öfver hennes synbara rörelse. «Från helt unga år har jag blifvit uppfostrad af min farbror, som af mig okända orsaker antagit namnet Lindendal; som hans arfvinge, bär jag enligt hans vilja detta namn. Min far hette Lönndal» — —
«Vidare min herre, hvad hade han för en syssla?» — —
«Han var bataljonsläkare vid ett svenskt regemente. Han dog och lemnade min mor fattig med två ouppfostrade gossar; min bror, flere år äldre än jag, visade håg för studier. En af min fars fordna vänner lagade så, att han kom till Upsala; der förvärfvade han sig flere gynnare genom sin flit, sitt stilla uppförande; mellan terminerna konditionerade han i ett adligt hus på landet, hvars namn jag glömt, ty jag var då endast ett barn, och långt aflägsen derifrån hos min farbror — min bror Arnold dog vid tjuguett år af» — —