Han kunde ej fortfara, han varseblef, att hans berättelse hade gjort ett för honom oförklarligt intryck på hans åhörarinna; ty vid hans sista ord öfverfölls hon af en konvulsivisk darrning. Hon visade på en vattenkaraff; sedan hon druckit ett glas, återhemtade hon sig något, och sade med sväfvande röst:
«Förlåt, jag måste aflägsna mig för att i enslighet stilla min upprörda själ, ty hvad ni sagt, har hos mig väckt smärtsamma hågkomster. Jag är skyldig er en förklaring, och vill göra det med få ord, vi tala sedan ej mera derom! Er far var min ungdomsvän, i mitt hus vistades er bror som informator, och der dog han. — Hans död gjorde mig barnlös — ty min Laura, min enda glädje, följde honom om få veckor i grafven! de förenades der — — — Jag älskade Arnold som en son; er likhet med honom, men ännu mera med er far, ger er stora anspråk på min vänskap. Mina böner skola höjas till eder välgång!» —
Med vördnad kysste Lindendal den hand hon räckte honom. Han blef ensam.
Han insåg att det måtte varit mer än ungdomsvänskap, som uttalade sig i hennes fråga och uttryck om fadren; då hade den ännu fina kinden skiftat i rödt, sedan blektes den af moderssmärta och bittra hågkomster.
Men nu inträdde våra bärplockerskor, utan all aning om att någon fremmande ännu var här, ty ingen hade mött dem och de öfverraskades af att finna Lindendal, och ännu mer, att finna honom allena i rummet.
Med få ord underrättade han dem om hvad som händt. Leonna blef orolig, smög sig till friherrinnans kammardörr och frågade med bedjande röst: «Får Leonna komma in?» Ett vänligt «ja» blef svaret.
Bjuden till middagen af friherrinnan, kom Nordenskans i sällskap med lagman Bärendorf. Då föreställde Lindendal dem Elise Sellzing som sin fästmö, och intog platsen vid hennes sida under måltiden.
Friherrinnan hade någorlunda tillkämpat sig sin vanliga sinnesstämning, och var en artig, treflig värdinna, men Leonnas vackra ögon buro spår af utgjutna tårar, och hon iakttog den gamla med deltagande blickar; endast hon blef varse det vemodiga uttryck, hvarmed denna betraktade de älskande, som obekymrade om de andras närvaro vexlade tysta, ljufva ord och blickar. Hon såg då en enslig tår bana sig väg på den ännu bleka kinden, men som hastigt och oförmärkt af de andra, borttorkades.
I anledning af åskvädret förliden natt, berättade Bärendorf, på ett lika muntert som pikant sätt, huru rädda tant Barbara och fröknarna Strutz varit, huru de alldeles icke velat vara i sina egna rum deruppe, utan inqvarterat sig i flickornas kammare, der luckorna kunde tillskrufvas.
«Likväl kan det väl hända, att vår vittra kusin Eva ger oss en poetisk naturbeskrifning,» tillade han skämtande.