Hade han, som vi, varit underrättad om en katastrof under ovädret, skulle han snarare förmodat en hjeltedikt, men då skaldinnan sjelf spelade hjeltinnans rol, hindrades hon väl af blygsamhet att illustrera händelsen.
Vi kunna dock icke låta bli, att helt prosaiskt meddela den, som en motsats till hvad som på samma tid passerade på Löfsala.
I «frökenkammarn» sutto de tre nämnda fröknarna, vid det halfrunda bord, som stod emellan båda fönstren; luckorna voro tillslutna och två upptända ljus stodo på bordet, tvenne andra brunno på klaveret, (denna der ovanliga upplysning, skulle enligt deras tanke förtaga skenet af blixten genom de hjertformiga öppningarna på luckorna). Bata sof redan, men de två äldre syskonen lågo vakna. Barbara hade nyss snusat och sedan tagit fram glasögonen ur sitt foderal, i tanke att läsa i den medförda «Andeliga Dufvorösten.» De andra skulle höra på; men huru, när man höll för båda öronen, det lemnar jag derhän. Då öppnades mycket långsamt och varligt den dörr, som förde till «spökkammarn;» huspigan kom ut derifrån med en hög med kläder på armen, och ett ljus i handen; som dörren var smal, måste hon nästan tränga sig ut med sin börda.
Hvad nu Eva Strutz, som satt med ryggen vänd mot denna dörr, såg, eller trodde sig se, måste vi lemna osagdt, ty ännu har hon ej meddelat någon sin upptäckt. Hon rusade upp af stolen; stötte i farten omkull den stol hvarpå Barbara satt, och störtade med ett gällt ångestskri ut genom den dörr, som förde till den mörka gången utanför.
Det fordrades en Hogarths pensel för att måla den tafla, som nu visade sig i det af fem ljus upplysta rummet. Stolen, som ej måtte stått på stadiga ben, låg åt ena sidan, Barbara åt den andra; glasögon, ridikyl, snusdosan och «Dufvorösten» voro kringspridda på golfvet; Renata blek som ett lik, hade väl ärnat springa ned, ehuru hon just icke rätt visste hvarföre, men förskräckelsen förlamade hennes leder.
Pigan, som var en oskyldig orsak till denna villervalla, blef stående helt förbluffad i dörren, med öppen mun och spärrade ögon. Nu uppgåfvo Jeanette och Emma ett skallande skratt, och detta löste förtrollningen.
Pigan lade ifrån sig klädbördan, och hjelpte upp Barbara och hennes tillhörigheter.
Eva återkom något skamflat; på tillfrågan, svarade hon, att hon tyckt sig höra och se något alldeles «haskligt,» från inre rummet.
När hon nu såg orsaken till sin löjliga förskräckelse, frågade hon häftigt hvad pigan hade der att göra denna tid på natten. Med den näsvisa ton, sådant folk ofta antager mot dem de anse för bipersoner i herrskapets hus, svarade denna: «hej! det man int hinner «pretestera» med dagsljus, tränger man fuller göra om natten, vet jag. Jag har hängt upp de kläder hennes nåd och fröknarna haft på sej de häran dagarna, och tagit ned dem som ska i byke, vet jag, men allri kund jag «maschinera» mej att jag derför sku tas för spök.»
Sådant var detta lilla äfventyr, som gaf ungdomen och köksdepartementet anledning till skratt och skämt på alla tre fröknarnas, men i synnerhet på Evas bekostnad. Att lagmannen var okunnig om detta, kom sig deraf, att han och Lindendal reste innan damerna ännu voro uppstigna.