Lagman Bärendorf, som hade ett eget intresse att närmare lära känna Nordenskans och ännu mera dess egendom, antog klyftigt nog med nöje en bjudning att tillbringa morgondagen på Grönskog. De reste mot aftonen. Lindendal blef qvar här, till dess hans följeslagare återkom för att afhämta honom. Leonna måste fara med herrarna hem till Grönskog, för att göra «les honneurs» som värdinna, med löfte att få komma tillbaka med lagmannen. Vi hafva anledning att förmoda, att Johanneshof ej vann i jemförelse med Grönskog, om det förras ägare icke var desto mera egenkär.

Icke nog dermed, att den sistnämnda egendomens jordbruk var bättre vårdadt, utmärkte den sig genom anspråkslös beqvämlighet, varaktighet i anläggningen och ordningsanda, så väl i det yttre som inre af hushållningen, lika mycket som den förstnämnda gjorde det genom yttre prål och cacheradt slarf.

Vid återresan dröjdes en stund i kyrkbyn hos befallningsman. Leonna blef alldeles förtjust i sin lilla brorsdotter, som var rask och välmående, och hade enligt hennes tanke fått ett helt annat utseende. Maria skrattade något tvunget och sade: att detta inträffar med alla små barn under de första veckorna.

Lindendal for med lagman Bärendorf; dagen derefter reste han till sitt eget nya hem, för att i början af september kunna ditföra sin fru. Elise dröjde endast tvenne dagar på Löfsala. Hon måste äfven laga sig i ordning. Hennes afsked från friherrinnan, som hon likväl hoppades återse, innan hon reste från orten, och från Leonna, var ånyo ett bevis, att själsfrändskap knyter fastare band än blotta slägtskapen.

Innan vi för alltid skiljas vid Elise Sellzing, hvars uppträdande endast hör till de strödda partierna i vår teckning, anse vi oss böra redogöra huru hon, med den uppfostran och bildning hon egde, ej dragit bättre parti af sina den tiden i Finland sällsynta talanger, utan uppoffrade sin bästa, vackraste tid, att med handarbeten förskaffa sig sin bergning; ett företag som ofta ådrager sig missaktning af oförståndet.

Hvad var det som gaf henne mod? ty dertill fordras mera sannt och moraliskt mod, än mången tror! Huru ofta hör man icke den bättre klassens fruntimmer säga: «jag ville gerna arbeta något smått, för att få det eller det, bara ingen skulle få veta det.» —

Sellzing hade varit en man, som i sina välmaktsdagar aldrig förhäft sig öfver andra, och borde således icke sedermera så hafva känt dessa små men hvassa nålstygn, småsinnet ger åt den olyckligblefne rike; men han var ytterst känslig för sitt rykte som affärsman och köpman. När han, genom andras oredlighet, kom på obestånd, lemnade han alltsammans åt kreditorerne, på det ingen måtte förlora på honom, och sökte sig en aflägsen boningsort, der han kunde lefva dold för alla dem som fordom kännt honom. Denna sinnessjukdom, ty annorlunda kunna vi ej benämna denna svaghet, som lemnade honom till rof för overksamhetens följder, förslappning till själ och kropp, afhöll dottern att formera någon jemnårig bekantskap, eller söka någon förströelse, tillhörande hennes ålder. Hennes åsigt af lifvet blef allvarlig och reflekterande. Goda frön, nedlagda i hjertats bördiga jordmån, utvecklade sig till ett inre högre lif, osynligt för andra. Hon umbar frivilligt, hvad hon i början försakade. Snart var deras lilla återstående kapital sammansmält; öfvergifva sin far kunde hon ej; att genom yppande af sina kunskaper — söka sig elever — tillät han icke; ty hon hade derigenom fäst uppmärksamhet på honom. — Hon fattade nålen och saxen, och blef en slaf för andras nycker och fåfänga.

Men hon lärde äfven känna menniskor, för hvilka det var en glädje att arbeta; personer, lika upphöjda genom ädla tänkesätt, som välsinnade mot mindre vällottade likar. Lyckligtvis kom hon att bo i samma gård med den aktningsvärda familj, vi redan flere gånger omnämnt. De gåfvo i tysthet akt på henne, och beredde henne mången liten oväntad glädje. Efter fadrens död, ansågs hon nästan som en medlem i familjekretsen. Genom tim-undervisning ökade hon sin inkomst.

Friherrinnans berättelse, der ordspråket sannas: "Gammal kärlek rostar aldrig!"

Leonna hade följt Elise ett stycke på vägen; långsamt återvände hon. Åter hade hon förlorat en själsförvandt; men hon ansåg det, som passerat under denna korta tid af få dagar, som det lyckligaste förebud för hennes egen lycka. Hon visste genom Elises förtroende, att Lindendal varit hennes första och enda kärlek. De hade ömsesidigt genomgått ett tioårigt prof. Lika många månader hade hon varit skild från sin Feodor, — — och tiden hade varit henne så lång! «outtalad kärlek måtte ändå vara lättare att bära,» tänkte hon, «men tålamod och tro öfvervinner allt!»