«Fem år hade förflutit, och ännu hade ingen utträngt hans bild ur mitt hjerta, då jag oförmodadt träffade honom på en bal i W—g. Han var då bataljonsläkare. Han hade åldrats och jag tyckte mig i hans ansigte finna ett drag af bitterhet, som förr icke var synligt der.»
«Öfverraskningen var ömsesidig; men han fann sig snart och utbad sig, att för oss få presentera sin hustru, som äfven var på balen. Hon var ett långt, blekt fruntimmer, som syntes vara äldre än han; det låg något hvasst i hennes anletsdrag.»
«I hennes närvaro berättade han, att de voro jemnåriga, att de förlofvat sig vid 18 år, men att han först vid 26 år kunnat hemföra henne som sin hustru.»
«Af några våra bekanta på stället, som kände dem, erforo vi sedermera, att detta äktenskap icke räknades till de lyckliga. Deras bekantskap skedde i ett hus, der hon var lärarinna, och der han, ännu gymnasist, läste med sönerna. I ungdomligt svärmeri bytte de löften, eder och ringar; snart voro de skiljda åt hvar sitt håll, korresponderade flitigt; men återsågo ej hvarandra på fem år.»
«Hon, som lefde blott i tanken på honom, fann sitt ideal förskönadt genom de manligare dragen. Han åter hade säkert funnit mången flicka, som öfverträffat henne på utseendets vägnar, men då ingen gjort något djupare intryck på hans hjerta, förnyade han sina löften, men afvaktade först en syssla för att kunna uppfylla dem. Detta inträffade efter nya två år; men då trodde hans vänner sig märka, att endast pliktkänslan qvarhöll honom vid sin förbindelse. Deras husliga omständigheter sades ej vara de bästa, ehuru hans inkomster, som omtyckt läkare, ej vore att förakta. Frun, hette det, var ingen husmoder; ty hon, som de flesta guvernanter, hade förmodligen hvarken haft öfning eller fallenhet för de småaktiga, men nödiga husliga omsorgerna.»
«Dessa underrättelser erhöll jag småningom. Den tid vi uppehöllo oss i W—g, undvek Lönndal att träffa mig: likväl såg jag ofta en skymt af honom, när jag minst förmodade det. Så infann han sig äfven just då vi satte oss i vagnen för att lemna staden, och jag fick således ännu en gång lida afskedets tysta inom mig slutna smärta» — —
Friherrinnan gjorde här ett uppehåll, och smekte Leonnas kind, som glänste af en tår, och sade vemodigt leende: «mången skulle förlöjliga den sjuttioåriga gumman, som ännu röres af hågkomsten af de känslor, som uteslutande tillhöra, eller borde, enligt deras tanke, blott tillhöra ungdomen. Men en ren, från hjertat gående kärlek försvinner ej af tider och skiften. Hans bild och till och med rösten var så inpräglad i mitt minne, att jag på ögonblicket anade i Lindendal hans son.» Hon fortfor:
«Ett tiotal af år hade passerat: jag var maka åt baron Perlkrans och mor för tvenne barn.» —
«Och tant kunde likväl gifta sig med en annan!» inföll Leonna.