«Dertill fanns flera skäl, mitt barn,» svarade hon. «Jag var fattig och lefde i ett tungt beroende; genom mitt giftermål med en hederlig man, som jag väl icke älskade med ungdomskänslans värma, men ärade och ansåg som den mig af Gud beskärda maken, blef jag försatt i den verkningskrets, der jag kunde gagna och söka lyckliggöra min omgifning. Det är qvinnans bestämmelse, mitt barn! men afbryt mig icke nu mera, goda Leonna!»
«Vi bebodde en liten vacker egendom, några mil från —köping. Belägenheten var god för jagt och fiske, min man nästan svärmade för båda, men föredrog dock det förstnämnda nöjet; vi hade flere grannar, som delade samma böjelse; vissa tider om året var han således sällan hemma, jag deremot fann mitt största nöje i hemmet med mina barn.»
«En dag sedan Perlkrans rest bort, för att tillbringa dagen hos en af sina vänner, fick vår son, Axel, då fem år gammal, ett svårt anfall af strypsjuka, som påkallade snar läkarevård. Min man hade händelsevis sagt, att doktor F. sannolikt skulle träffas, dit han begaf sig; och som detta ställe låg oss närmare än —köping, skulle budet vika in, så väl för att meddela min man den ledsamma händelsen, som att höra efter om doktorn verkeligen var der.»
«Efter en väntan, full af oro och ångest, återkom budet åtföljdt af doktorn; Perlkrans var icke med. Då jag med moderlig ångest och otålighet störtade mot den kommande, finner jag Lönndal.»
«Stadd på en resa, hade han tagit in hos sin fordna akademikamrat doktor F. och med denna blifvit bjuden ut på landet, der de träffade min man. Herrarne hade ej ännu lemnat middagsbordet, när budet kom, som underrättade Perlkrans om Axels sjukdom, — men då både han och doktor F. varit något upprymda efter måltiden, hade Lönndal erbjudit sig att fara i vännens ställe. Obekant på orten, kände han icke med hvem baron Perlkrans, som han äfven här såg för första gången, var gift; aldraminst förmodade han i denna fru träffa fröken —sköld.»
«Gossens lif räddades genom hans skicklighet; en timma senare hade hjelpen likväl varit förgäfves.»
«Orons stunder voro förbi. Både gossen och vi voro lugnare; sittande vid barnets lilla säng, språkade han och jag om nytt och gammalt. Vi voro nu båda i de år, då passionen ej gerna springer bort med förnuftet, så framt det ock en gång haft öfverväldet. Och detta var händelsen med oss båda. Likväl voro vi unga nog, att inom oss känna, att allt kunnat vara annorlunda än det var.»
«Förnämsta samtalsämnet var våra barn. Han talade om sin äldsta son Arnold, som, vid nyss fyllda 15 år, var ett ovanligt exempel på flit och skicklighet. En af hans egna ungdomsvänner hade derföre lofvat befordra ynglingen till Akademin.»
«Under det Lönndal så talade, höll han min åttaåriga Laura på sitt knä, och smekte flickans rosiga kind. Då uppsteg hos mig den tanken att i våra barn söka förena de känslor, som vi sjelfva genom ödets skickelse varit tvungne att innesluta i egna hjertan.»
«Nära midnatt kom Perlkrans hem, och morgonen derpå, när gossen var utom all fara, reste Lönndal. Vi sågo hvarannan för sista gången. Två år derefter dog han.»