Besök på Vestervik.
Tidigt om eftermiddagen samma dag lagmannen och Lindendal om morgonen reste till Löfsala, såg man en mindre båt, förd af en enda roddare, glida öfver sjöns blanka yta. Passagerarne voro unga herrskapet på Johanneshof; farkosten styrdes till den vik, der major Möllerstedts lilla rödmålade boning, så landtlig ock treflig, tittade fram genom träden på något afstånd från landningsplatsen.
I samma ögonblick båten svängde om udden för att sedan lägga till, lade äfven en ökstock ut, från motsatta stranden; deruti sutto äfven damer jemte manliga följeslagare, som med några raska årtag förde den till samma svigtande brygga, öfver hvilken de förut omtalta redan passerat.
Snart stodo alla på «terra firma.» De sist ankomne voro fröknarna R., häradshöfdingen, magistern och gossarna. Inalles bestod sällskapet af tolf personer, som under prat och skratt vandrade uppåt gården, dit vi skynda att förekomma dem.
Boningshuset var, som vi redan anmärkt, litet, med två fönster på hvardera sidan om trappan och dessa endast af två rutors höjd; men den nyligen anbragta röda färgen på huset, den snygga med enris beströdda trappan, med dess snöhvita säten, väckte en känsla af trefnad hos hvar och en som kom dit. Ena sidan af mangården upptogs nästan af en äfven rödmålad loftboda; der utanföre hängde stänger med fint linnegarn och nystickade halfstrumpor för att blekas; den andra sidan skuggades mot middagssolen af åldriga rönnar och aspar; under dem stodo tvänne gungbräden.
På det ena af dessa finna vi husets värdinna i enkel huslig drägt, sittande med fru Snabbeck; båda stickade träget; framför dem stod ett omåladt, snöhvitt bord, med tre par koppar och en liten kaffepanna, som lutade på tre qvart. På andra brädet låg, utsträckt i hela sin längd, sonen i huset, herr fanjunkaren, och sof så djupt, att han icke vaknat, när hans mor nyss med en duk betäckte hans ansigte mot insekter.
Fruarna talade om bästa sättet att af potater tillreda mjöl och gryn. Båda hade redan sagt sin mening derom, när fru Möllerstedt fortfor, i den halfhöga tonen de nu begagnade: «Jag tänker i höst låta rifva några tunnor på spekulation. Kanske får jag besvära frun, som har så mycket bekanta, att hos sig försälja en del deraf; jag skall icke vara otacksam för besväret. Man får lof att försöka på allt sätt; tiderna bli svårare. Förut lefde vi nöjde med gårdens afkastning och Möllerstedts halfva lön; men sedan barnen blifvit större, och vi sakna hans biträde vid fisket och jordbruket,» — hon hade med ögonen visat på sonen — «vill det icke hinna till, i synnerhet sedan vi fått de förnäma grannarna på Johanneshof — hvilka efter hvad jag tror, vilja flyga högre än vingarne bära. Det värsta är, att de narra andra att flyga med, man må vilja eller icke. Det kan gå an för assessorns på Östervik, som säga sig hafva att förvänta ett stort arf, men ej så för oss. Gud skall veta att jag i alla mina dagar varit van att arbeta och gjort det gerna, och vill äfven att Bina skall göra detsamma, men nu går tiden så, att man intet så kan säga. Den ena dagen samlas de här, den andra der, och sqvitter och sqvatter så länge dagen räcker! Ja innan man vet ordet af har man hela sqvadronen här, som måste fägnas och trakteras. Den ena kan ju intet vara sämre än den andra, och likväl händer det lätt, att det högtförnäma herrskapet skrattar ut en stackare, när man vänder ryggen till. Ja ja, jag tror icke den nådi frun och hennes sällskapsfröknar mera än jemnt i det fallet».....
Fru Snabbeck ville just svara på denna utgjutelse af ett länge doldt missnöje, när kalkontuppen, som vandrade utanför grinden, bullrade häftigt till, och en liten hund, som legat i rolig sömn i fru Snabbecks knä, sprang ned och begynte skälla, de sågo upp och varseblefvo det af oss omtalta sällskapet, för hvilket informatorn öppnade grinden.
«Nå Gud förlåte synderna!» utbrast majorskan, och steg upp. «Der ha vi dem igen.»
Hon ville väcka sonen, men blef förekommen af Bata, som sprang fram och knep fanjunkaren rätt eftertryckligt i näsan. Han satte sig upp med det mindre artiga uttrycket: «hvad fan är det för dumheter!» som förmodligen gällde någon af hans mindre bröder, men vid åsynen af damerna förvandlades tonen och nu blef det: «ödmjukaste tjenare» — «ber tusen gånger om ursäkt,» m. m., i det han skyndsamt trädde armarna i en urblekt sommarrock, som tjenat honom till hufvudgärd.