Man helsade och efterfrågade Bina.
«Jag skall be henne komma hit,» sade frun i det hon tog kaffepannan och tekopparna. «Hon sitter uppe i sin kammare och syr; vi ha brådt med linnesöm för Clas, som snart skall resa bort.» Nu ville hon gå uppför trappan, men hindrades af ett par af flickorna, som ville öfverraska Bina, hvilken de funno insomnad med Spies's «tolf sofvande jungfrur» bredvid sig. «Ack så roligt att ni kom!» var hennes glada utrop när hon vaknade. Hon gaf föga akt på modrens missnöjda utseende, när denna missbilligande besåg arbetet och lade in det i en låda.
Om en stund hade en stor kaffepanna intagit den mindres ställe, omgifven af ett dussin koppar, och för att begagna majorskans ord var «sqvittret och sqvattret» i full gång.
Unga Bärendorf och Jeanette hade båda i kapp, på det löjligaste sätt, berättat äfventyret under åskvädret, och ingendera sparade «tanterna.» Majorskan hade två gånger frågat efter fröken Nordenskans, och hvarföre hon icke gjort dem sällskap hit. Antingen hade Jeanette, som satt henne närmast, icke hört, eller brytt sig om frågan, alldeles upptagen som hon var af de andras prat; men nu svarade hon: «Åh hon for bort redan i går, med sin söta mamsell! Den menniskan hade så förhexat henne, att hon ju hvarken såg eller brydde sig om någon annan.»
«Du är bra otacksam Jeanette,» förebrådde henne Emma, «hade de båda ej varit så flitiga tillsammans, så hade du minsann ej fått svänga dig i din nya klädning.»
Majorskan nickade henne ett vänligt bifall. Jeanette låtsade ej höra, men svarade på broderns anmärkning att: «Leonna var en förbannadt vacker flicka!»
«Det är visst bra, om du ännu tycker så om några år; ty jag vet hvad jag vet!» yttrade Bata och klappade händerna.
«Hvad betyder väl hennes vackerhet» anmärkte Wendla R. med en grimace, «när hon icke vet bättre välja sitt sällskap.»
«Den mamselln kan ju vara ett hederligt fruntimmer nog — fastän hon icke har ett von i släpet,» sade majorskan litet retad, «och talanger hade hon också. Hon talade tyska med den resande herrn, och litet är det visst, som jag förstår af sång och spel, ehuru jag har hört något af hvarje, men efter mitt tycke gjorde hon båda delarna bättre än mången annan, jaha gjorde hon så! — Lagmannen berömde henne sjelf, och han förstår nog hvad som duger. Lagmanskan sade att fröken Nordenskans är en söt och god flicka, och det har jag hört af andra förut. Att hon är vacker sågo vi ju alla.» —
«Det må hon vara!» inföll Jeanette, med en knyck på näsan, «men både pappa och mamma sade också, att hon ännu behöfver bildas och lära «savoir vivre.»»