«Hvad var det hon ännu behöfver lära?» frågade majorskan nyfiken, men erhöll intet svar. Hon vände sig med samma fråga till häradshöfdingen, som stod med ryggen mot närmaste trädstam, och hvilken äfven hört hvad Jeanette sagt. Antingen kunde han ej återgifva ordet på svenska, eller ville han göra sig qvick, nog af, han svarade fermt: «litet fransyska, min nådiga!»
«Desto bättre talar hon då modersmålet,» anmärkte majorskan icke utan humör, och gaf fru Snabbeck en vink att följa sig.
«Din mamma är bra enfaldig, kära Bina!» yttrade Jeanette, sedan hon ej mer kunde höras af de bortgående, «men ändå på sitt vis litet pikant; modersmålet, det skulle väl vara finska kan jag tro, ha, ha, ha, ha! Talar kusin Schafhausen finska?»
«Nej bevars, derpå kan man fullkomligt sälja bort mig,» svarade han skrattande.
«Om de alla vore så långt härifrån som pepparen växer!» sade majorskan när hon var allena med fru Snabbeck. «Det ligger likväl ett godt gry i Emma.»
Friherrinnan Perlkrans besöker Johanneshof.
Den tiden nalkades, som friherrinnan bestämt för hemresan från landet, och ännu hade hon ej besökt lagman Bärendorfs; nu beslöt hon likväl fara dit, och en vacker morgon i början af September, satte hon sig med Leonna som sällskap och kusk tillika, i en schäs; de kunde då köra efter behag och fritt tala om hvad som föll dem in.
Det var redan middag, och alla voro samlade i matsalen på Johanneshof, man väntade blott på lagmannen, som under några dagar varit ovanligt upptagen af skrifning, i och för återtagandet af sin tjenstebefattning.
Medan de väntande stodo vid fönstren, sågo de schäsen uppe i backen, men ingen kunde känna dem på detta afstånd, och under det att de doldes af träden, gissades hit och dit.
«Till oss komma de visst icke,» försäkrade lagmanskan. «Våra bekanta färdas icke så der, de ämna säkert taga vägen till Vestervik.»