«Jag kände igen hästen, mamma,» försäkrade Anton, den nu hemmavarande äldsta sonen, «det är Hvitfot från Östervik.»
«Då är det inspektorskan,» inföll Jeanette. «Hon skjutsade för magistern till Lovisa, der hon skulle köpa allehanda för flickornas räkning; jag far dit på eftermiddagen. Hvem kommer med?» frågade hon; alla syskonen ville med.
«Jag har lust att göra sällskap,» sade Eva Strutz, «ty magistern lofvade med henne skicka mig en visbok, som han lånat till en af sina bekanta i Lovisa.»
«Men hvem kunde den andra väl vara?» frågade någon.
«Kanhända är det fru Snabbeck, som var på Vestervik i somras. Hon bor i Lovisa,» yttrade Emma.
«Fru Snabbeck; Hvad är det för en personage?» frågade hennes mor skrattande.
«Minns mamma icke henne? hon var ju här på pappas namnsdag i somras.»
«Ja, så, var det hon som Möllerstedtskan drog med sig hit. Men tyst! de köra in på gården. — De ärna säkert lemna boken till Eva. Gå ut, kära du, och hindra dem att stiga ur. För dem åtminstone icke hit, jag vill dem ingenting.»
Eva gick. Litet triumferande, litet skadeglad, kom hon straxt tillbaka, och förde med sig friherrinnan Perlkrans och Leonna.
Nu skall man tro det blef en uppståndelse, ehuru friherrinnan undanbad sig hvarje förändring i middagsmåltiden; hon försäkrade att den enklaste rätt vore henne välkommen, ty resan hade gifvit henne god matlust.