Men länge fick hon vänta, innan den tillfredsställdes. Bärendorf, som under sommaren ofta tagit tantens gästfrihet i anspråk och kände hennes enkla smak och ordningskärlek, ville förgås af otålighet.
Efter maten sutto damerna och småpratade, och smågäspade. Då friherrinnan frågade efter fröken Barbara, som nu icke mera var der, föll Jeanette in med den fråga, «om grandtanten kunde säga, hvarför icke Barbara blifvit gift, då hon icke var fattig, och som hon hört sägas äfven icke sett illa ut som ung, och sjelf sade sig haft många friare.»
«Anser du det för en så stor olycka, att ej blifva gift?» frågade tanten.
«Ja visst, snarare dö, än kallas «gamla fröken» och vara ett åtlöje för andra» — försäkrade Jeanette.
«Dö kan man ej förrän Gud behagar, utan att bli sjelfmördare,» sade tanten med strängt allvar. «Men det ligger i vår egen makt att göra oss hedrade och älskade på vår ålderdom, man må sedan vara gift eller ogift. Hvad som är orsaken att Barbara är ogift, känner jag icke, ty jag var ej här på orten, när hon var ung, och vi ha sedermera sällan eller aldrig träffats tillsamman. Men i allmänhet finnas många orsaker till ett sådant förhållande. Mången flicka har fäst sitt hjerta vid en ovärdig person, och brutit sin förbindelse, utan att vilja ingå i en annan. För mången har döden borttagit föremålet för en ädel och trogen kärlek; och ömsesidig fattigdom bryter äfven lag. Men mången flicka har också att tacka sig sjelf, och sin egen dårskap, att ingen fäster sig vid henne. Hvilken karl med sundt förnuft, fattar väl ett allvarligt tycke för en tanklös, behagsjuk, öfvermodig yrhätta, som sjelf illa uppfostrad medför sina fel i arf åt hans barn? Titelsjukan har äfven bortgifvit mången korg, som sedan blifvit ångrad. — Jag har, som du finner indelat dem i tvenne klasser. De förra äro aktningsvärda; de andra förtjena väl vårt medlidande, men aldrig åtlöje. De äro varnande exempel.»
Lyckligtvis afbröt lagmannen genom sin mellankomst dessa reflexioner, som synbarligen vidrörde ömtåliga strängar, för att dömma efter den färgskiftning, och de sidoblickar lagmanskan och hennes kusiner vexlade.
Jeanette tog Leonna under armen och drog henne med sig i yttre rummet. Emma följde dem.
«Hur har du härdat ut hos den tråkiga grandtanten?» utbrast Jeanette. «Jag är allaredan mätt på hennes moralkakor, och du har utan tvifvel fått dem till frukost, middag och qväll!»
«Det är bra illa, att du så kan uppfatta hennes önskan att genom sin erfarenhet gagna oss, som träda in i lifvet,» svarade Leonna sårad af den andras lättsinne. «Jag välsignar den dag, som förde mig till henne.»
«Du har också, som jag nu hör, profiterat af lektionerna!» sade Jeanette skrattande: «men uppriktigt sagdt, Leonna! en «dusamell» på en ung flickas hufvud ser löjlig ut.»