Lagmanskan, som blifvit utkallad, gick i detsamma genom rummet; Jeanette följde henne.
Emma anmärkte, att hon och systern bedömde grandtanten mycket olika, att hon sjelf gerna lyssnade till hvad tanten talade; det var allt så klokt och välmenande, sade hon. Men alla hade här en viss fördom mot grandtanten, utom hennes far; han hade en gång önskat att Emma kunde komma på en tid till henne, men så mycket hon äfven bett modren, hade hon ej fått fara med till Löfsala under hela sommarn.
«Men skulle du väl vilja följa med henne till Borgå?» frågade Leonna vänligt.
«Ack så gerna! Hon måste vara god efter du håller af henne. Men hur blir det möjligt för mig att komma dit?» sade hon litet fundersam.
«Det blir min sak, goda Emma. Låt oss nu gå in.»
Den af oss meranämnda Maja Stina, användes alltid af sin matmoder, när någon beskickning af diplomatisk beskaffenhet var i fråga. Nu var hon återkommen från «grannarna,» dit hon sändes genast, när de fremmande anlände.
Hennes officiella instruktion var att bjuda Öster- och Vesterviks damerna på kaffe, som sällskap åt friherrinnan Perlkrans; den hemliga: att få låna thé och ett eller par marker socker. Nu vilja vi lyssna på utgången.
Maja Stina for först till Vestervik, det var som vädret fört båten dit, tyckte hon; majorskan var i köket och klöf hveteskorpor till torkning. Då Maja Stina framförde bjudningen, hade hon svarat: «det passade just bra, ty jag har haft en riktig längtan efter godt kaffe i dag; och ärnade skicka lilla Kalle och fråga om hennes nåd kunde betala det kaffe och socker, som lånades i förra veckan. Jag är utan båda delarna, tills Österviks inspektorskan hemtar hem annat från staden, men hon kommer först i öfvermorgon derifrån. Påminn således hennes nåd, kära Maja Stina! Helsa eljest rätt mycket, och säg att både jag och Bina skola hafva den äran.»
Naturligtvis kunde Maja Stina ej der tala om ett nytt lån; utan for till Östervik. Der trodde hon sig gå ganska klokt tillväga, ty hon begärde låna först och när svaret var enahanda, bjöd hon dem icke heller; ty det ansåg hon för bäst, när «traktaten» felades.