Hennes fru kunde ej neka att slutsatsen var riktig nog, men var ledsen att Möllerstedtskan var bjuden och intet assessorns. De måste ännu bjudas, men huru få the och dess oundvikliga bihang sockret?
«Nog vet jag, att Russila bonden har båda delarna och annat godt dessutom;» sade Maja Stina betänkligt, «men han lånar icke och lemnar också intet något på krita, isynnerhet se'n hans nåd gräla me'n, när han ville ha pengar för hvad löjtnant «Schan» tog hos honom, när han var hemma i somras.» —
Hvad skulle man göra i betrycket? Hennes nåd beslöt att skicka henne dit.
«Skall jag gå till pappa och begära pengar,» frågade lilla Etta, pappas favorit.
«Nej min engel,» svarade mamma. «Pappa får icke veta, att vi köpa något från Russilas, ty han har förbjudit det. Äfven får ingen säga honom, att de fremmande äro hitbjudna, ty då ville han att allt skulle vara annorlunda. Det skall se ut som om de kommit hit af sig sjelfva.»
«Men hvarföre ber mamma dem då?» frågade Bata.
«Aftonen blefve alltför lång och odräglig med grandtanten, som icke spelar kort, äfven ni får roligare när ni blir flera.»
Derpå befalltes betjenten Eklund taga den bättre båten, och först sätta Maja Stina i land vid Russila strand, sedan ro så fort han förmådde till Östervik med begäran, att om de hörsammade bjudningen, skulle de genast följa med, ty det var långt lidet på dagen.
De båda tjensteandarna skyndade just bort, när lagmannen hastigt öppnade köksdörrn för att fråga hvarför frun dröjde ute, när hon visste att han var upptagen.
«Ack, söta Fritz, jag står verkeligen litet bekymrad här, sade hon. Just när tant kom hit i dag, for Maja Stina till Vestervik med en väfsked jag haft till låns af majorskan; der berättar hon i sin enfald att vi erhållit besök af friherrinnan Perlkrans, och hvad tycker du väl! Möllerstedtskan lät genom Maja Stina säga, att både hon och fru R. vore så nyfikna att se tanten, och att hon ville gifva dem bud på Östervik; således lära vi få dem hit allesammans. O, om de velat hållas borta den här gången, ty jag har nästan intet socker hemma!»