«Hvarföre säger du intet till i tid, att man kan vara försedd, utomdess låt barnen mindre ofta koka karameller!» och härmed vände han om.
Barnen, ty deraf voro fyra närvarande, äfvensom tjenstefolket, voro vittnen till detta intrigerande; detta förhemligande för husfadren, och denna dubbelhet, som visst rörde småsaker, men ändå verkade som menliga exempel. Äfven hans framkastade ord om hennes mindre omtanka och misshushållning, som sedan framkallade orden: «Visa icke pappa en annan gång, när mamma ger er socker!»
I förstugan träffade lagmanskan grandtanten. Hon hade bett Emma och Leonna föra sig i trädgården. Detta visste lagmanskan på ett skickligt sätt afböja, och ville föra dem till nya delen af huset, men Eva Strutz kom i detsamma, och af en hos lifliga personer vanlig idéförbindelse, påminde hennes åsyn friherrinnan om «spökkammarn,» och hon önskade först bese de gamla rummen med utsigten åt gården.
«Jag har varit här endast en gång förut,» sade hon. «Det var året efter min systers giftermål, Fritz var ännu icke född. Sedan reste jag med fru Holst till Sverige, och när vi åter på ett år besökte Finland, var hon hos sina slägtingar i Wasa och deromkring, och jag återsåg aldrig hvarken min syster eller Johanneshof. När jag sedan som enka flyttade till min födelsebygd, var svåger omgift, och jag ansåg mig sjelf för fremmande i huset. Nu skall det roa mig att se, om dessa rum påminna mig om fordom, ty hvad jag härtills sett gör det icke.»
«Frökenkammarn» igenkände hon på ögonblicket; det hade varit hennes systers gästrum, och der hade hon sjelf bott när hon var här på besök. «Tapeterna voro helt nya den tiden, och samma tafla var äfven då här. Der ser jag spikarna efter min fars och mors porträtter,» fortfor hon allt mera intagen af sina minnen. «De tillföllo min syster. Jag fick ett miniaturporträtt af min mor. — Har man ännu qvar de gamla, för mig kära bilderna?»
«Pappa har låtit förgylla upp ramarna, och satt upp dem i salongen,» svarade Emma.
Hastigt såg gumman sig omkring i «spökkammarn» och vexlade en leende blick med Leonna.
Inkommen i salongen drog friherrinnan schalen omkring sig, som om hon tänkte på höststormarna och dessa tunna väggar.
Sedan hon liksom helsat på de «kära bilderna,» jemförde hon dragen hos modren, med den medaljong hon bar om halsen. Hon hade burit den sedan hon var tolf år, sade hon.