Nu kom Anton, och tillsade modren att «vikarne» voro helt nära.
«Du väntar väl inga gäster?» frågade tanten. «Jag trodde att få tillbringa en treflig afton med dig och barnen.»
«Så önskar äfven jag bästa tant,» försäkrade lagmanskan, «men efter hvad gossen säger, lära våra grannar komma hit, inviterade äro de ingalunda, men nog begriper jag saken. När tant kom hit i dag, var assessorskan R—s huspiga här i ett ärende; hon har väl talt om hvilket rart besök vi fått, och nu komma de, nyfikna att göra tants bekantskap.» Hon skyndade ut, följd af Jeanette, som leende hviskade: «Ack den fintliga mamma!»
Värda läsare, månne detta är «savoir vivre?»
Grandtanten presenterades med en viss högtidlighet för «grannarna»; när kaffe var passeradt, arrangerades spelbordet. Friherrinnan tog väl kort, men icke road deraf, lemnade hon dem åt Renata, och gick ut i salongen till flickorna. Jeanette satt vid instrumentet, och lärde under upptåg och gyckel Bina Möllerstedt att spela «gubben Noak.» De andra stodo omkring, med undantag af Eva Strutz, Emma och Leonna, som vid ett bord framför soffan, voro upptagna af Åbo Tidningar, som lagmannen hemtat dit för tantens räkning.
Först vände hon sig till fröken Eva och frågade hvad hon läste. Eva visade på verser, enkla, men fulla af behag, undertecknade med M. F—n, äfven andra af Stjernstolpe.
«Fröken Eva är road af poesi, och skall som jag hört äfven skrifva,» sade friherrinnan vänligt. «Äfven jag hade i min ungdom samma lilla vurm, skref och samlade, men en redligt tänkande man gaf mig det råd, att först läsa goda poetiska arbeten och under tiden söka studera naturen och menniskorna, och sedan läsa igenom hvad jag skrifvit. Jag följde hans råd och slutade med att offra mitt stympverk åt lågorna.»
«Fortfor icke friherrinnan att skrifva,» frågade Eva nyfiken.
«Nej, jag hade insett min svaghet. Utomdess hade jag mera gagnande sysselsättning; likväl har jag behållit en stor kärlek för goda poetiska arbeten, de utveckla och förädla begreppen. Har fröken tillfälle att förskaffa sig Leopolds, Choraei eller Kellgrens samlade arbeten? Äfven fru Lenngrens poesier läser jag så gerna. Hon är både tänkande och snillrik.»
«Hennes «Spåvisa» är rätt söt, men eljest säga de, att hon är så fasligt satirisk,» invände Eva.