«Qvickhet och satir följas gerna åt, men ingen kan öfverträffa fru Lenngren i ledighet och behag; ingen kan måla det småaktiga i lifvet så träffande som hon; i allt ligger dock en djup känsla för det rätta, det ädla och goda.» — Eva såg något tänkande ut; men hvem vet hvad hon tänkte? —
«Hvad läser du, Emma lilla?» frågade tanten henne.
«Det skall vara en saga, men jag begriper den icke; intet är det sådana som berättas, hvad sådana äro roliga!»
Friherrinnan ögnade i bladet. Det var en, i den då vanliga högttrafvande stilen författad, österländsk berättelse. «Det tror jag nog, att du ej är road af denna,» anmärkte tanten leende. «Sådant kan du icke uppfatta ännu, förrän du genom historisk läsning lärt känna olika folkslag och deras seder; — — men hvad fattas dig, min egen Leonna? mår du illa?» frågade den goda frun nästan förskräckt, när hon såg, att flickan satt der blek, och stirrade i det tidningsblad hon höll i sina händer: «Icke sjuk, goda tant, men läs detta», svarade hon stammande.
Friherrinnan tog bladet och satte sig så att ingen med henne kunde hvarken läsa det eller se dess nummer, ty de andra hade lemnat pianot, och nyfikna omringat bordet. Det af Leonna betecknade stället var en underrättelse från krigsteatern; innehållet var i korthet detta: att L—ska regementet, som i finska kriget utmärkt sig genom tapperhet vid Å—, hade nu äfven vid Nikopolis' belägring visat prof af bravur; Chefen för — bataljonen öfverstelöjtnant N. N. var blesserad. En officer var dödad; förlusten af manskap var dock ringa i jemförelse med fiendens, flera befordringar hade skett på slagtfältet m. m.
Hvarföre detta gripit Leonna, insåg tanten genast, men ville ej i de andras närvaro yttra något, som kunde leda dem på ett spår, och likväl ville hon trösta flickan. «I dessa ord ligger mera lycka än olycka,» sade hon med en viss tillförsigt i ton och blick, i det hon skickligt blandade denna nummer bland de öfriga, «och sådant bör icke talas om, förr än man får höra vidare om saken.» — Genom dessa ord hade hon vunnit sitt ändamål, och satt ett streck i räkningen för de andras nyfikenhet. Leonna besvarade ingen af deras frågor; hon åberopade sig tantens ord.
Sedan Öster- och Vestervikar begifvit sig hem, frågade lagmanskan hvad tanten tyckte om deras grannar.
«Fru R.,» svarade hon, «är ju en ganska vanlig menniska, en riktig acqvisition för spelbordet, och bra svag, såsom det synes, för sina temmeligen vårdslösade döttrar, som väl föra sig med pretention, men med föga behag, och som äro så «fadda» i sina uttryck. Frun sjelf synes, för att dömma efter vissa af hennes yttranden, sätta deras framtid på ett bra chimäriskt hopp, arfvet efter sin rika bror. Det bör hon ingalunda lita på. Jag känner från säker hand gamla Schafhausen. Antingen gifter han sig på sotsängen med sin hushållerska och legitimerar alla barnen, eller förser han dem så rikligen med varm hand, att ingenting stort blir qvar för slägten. Hans förmögenhet är förvärfd, och består i rörliga kapitaler, med undantag af hemmanet han bebor.»
«Det vore illa, i synnerhet för unga Schafhausen, som äfven litar på arfvet efter sin onkel.»
«Är det samma unge man, som var med din son på besök hos mig i somras?»