«Just den samma.»
«Det lönar ej mödan att intressera sig för en så inbilsk person, som, utom sig sjelf, endast synes älska spegeln, sitt ridspö — och på sin höjd sina stöflar,» sade hon leende. Varsnande den blick, lagmanskan kastat på sin äldsta dotter, när hon uttalat den unga mannens förhoppningar, fortfor hon: «men för att hålla oss vid «grannarna,» tror jag fru Möllerstedt vara en omtänksam matmoder i sitt hus, och en förnuftig mor för sina barn, ty om hon också äger ringa politur, har hon dock en energie, en omdömesförmåga, som frapperade mig. Hon sade med en naiv uppriktighet, att jag icke var tillgjord, som de flesta förnäma hon sett, utan i umgänget liknade en viss friherrinna Banér, med hvilken hon några gånger träffat tillsamman, när hon som nygift varit rest med sin man till Södermanland, der han hade slägtingar. «Ej med en halfdragen anda gäckade denna fru, liksom alla de andra svenskarna, jag der träffade, den stackars finskan, för sitt uttal,» sade hon, «och detta var ingen förställning af den goda frun, utan ett bevis på förstånd och hjertats godhet.» Ett omdöme som lika mycket hedrar fru Möllerstedt som fru Banér, hvilken jag äfven har kännt och högaktat.»
Allena med de sina, yttrade fru Bärendorf: «hvem katten skulle väl trott att den enfaldiga Möllerstedtskan så kunde ställa sig in med den skarpsinniga, moraliserande grandtanten? men det var väl för den gemensamma friherrliga bekantskapens skull, kan jag tänka.»
Så mäta vanligen menniskor andra efter deras egen måttstock.
Andra dagen när de voro samlade till frukosten, hvarefter friherrinnan ville fara hem, tog hon Emma vid handen, och förde flickan till föräldrarna: «Vill ni skänka mig Emma, frågade hon, på ett eller par år, eller så länge hon finner sig vid att vara hos mig? I kunnen nog dela med er af er rikedom åt den barnlösa tanten, som nu blir så ensam, när det vore obilligt att längre beröfva kapten Nordenskans sin enda dotter.»
Angenämt öfverraskad kysste lagmannen sin tants hand, och gaf sitt bifall, äfven hans fru syntes nöjd, och prisade Emmas lycka, som fick resa till en stad och vara der. «För oss andra blir lifvet tråkigt i vinter,» sade hon, «ty R—s flyttar in till staden i nästa månad. Äfven i andra afseenden är Emma lycklig,» fortfor hon, «ty vi äro ej nu i tillfälle att antaga en guvernant. Ännu är Bata för ung och barnslig att rätt kunna profitera af en så dyrlejd person, och Emma, med sitt olyckliga stammande uttal, kan icke lära sig fransyskan. Jeanette får öfva sig deruti, äfvensom i musiken på egen hand, ty när Bärendorf är borta, ligga alla bekymmer på mig. — Jag har riktigt varit orolig för Emma.» —
«Utom musik och språk är det ju så mycket annat en ung flicka har att lära,» anmärkte friherrinnan, «och Jeanette hade ju kunnat meddela sin syster hvad hon sjelf har lärt. Och i fröknarna Strutz har du ju dem, som kunna åtaga sig de mindre barnen och lära dem sådant, som tillhör deras ålder.»
«Ja den som hade tid och tålamod med sådant,» svarade lagmanskan leende. «Renata går mig litet tillhanda i hushållet, och Eva töra vi ej få hålla hos oss så länge.»
På Evas bestörta utseende såg man, att hon tog detta yttrande som en invite att laga sig bort.