«Låt Emma genast få komma med oss till Löfsala,» bad tanten, «hvad som icke är i ordning för henne, kan ju komma efteråt. Intet behöfver du sörja för något nytt. Hon skall få lärft och bomullstyg af mig, sy skall hon göra sjelf; jag gör det ännu, fastän jag är gammal, men ull måste du skicka oss. Min Anna spinner så utmärkt vackert garn, och det skall blifva ett trefligt göra att under vinterqvällarna sticka sina strumpor sjelf, eller huru tycker du Emma?»
«Bara tant har tålamod att lära mig,» svarade hon, och kysste hennes händer med tindrande blickar.
Lätt gick afskedet från föräldrarna, — hon skulle återse dem om söndagen på Löfsala. Med en liten triumf skiljdes hon från de äldre syskonen och tanterna Strutz; när hon kysste de små, brusto tårarne fram.
På Löfsala inträffade dagen efter bref från Lindendal och Elise; de voro förenade, och dagen efter brefvets afgång reste de till sitt blifvande hem.
Troligen se vi Johanneshof för sista gången, men i förbigående skola vi kasta en oförmärkt blick i köket, då Maja Stina jemte huspigan kom dit, fri från uppassningen vid frukosten.
«Nu vill jag int ge sex mark för fröken Evas trefnad här i huset,» yttrade den förra, i det att hon tog ett stycke hålkaka i ena handen, och en salt strömming i den andra, för att göra sin frukost, «och i det har hon så visst att tacka «grannastanten» för, som jag sitter här med gudslåne i näfven, ty hon «frägte» mig i afse, hvad de göra för nytta här i huset.»
«Nå, hvad svara Maja Stina på den saka?» frågade madamen.
«Jo, jag svara som sannt är: förmiddana gå nu si och så, om ettermiddan ä di borta, eller spela di trällkar, borstån, och gamfio, och hvad di spelena allt må heta. Visst hjelper Fröken Renata ibland till me fint bak och sånt der smått, men fröken Eva läser och skrifver mest om dana.»
«Ja, men he säger jag,» inföll huspigan hetsigt, «komma de icke båda två bort härifrån, vore bättre att Eva blir qvar; när hon läser eller skrifver är hon «diferangt» om det som sker; men fröken «Gnata» är alltid så «pertmentiger,» om något «fallerar» och «deporterar» allt till hennas nåd.»
«Lit du på att begge bli qvar! Hvem skulle Jeanette ha till retsticka, när Emma kommer bort?» anmärkte Maja Stina. Sådant folk slår ofta «hufvudet på spiken.»