Man var redan långt inne i November och ännu hade Leonna ingenting erfarit om Feodor, icke haft bref af Ottilia på flere månader: hvem undrar att tiden blef henne lång? — Dagarne medförde väl alltid någon förströelse, men de allt längre blefne qvällarne gåfvo henne tid nog för saknad och längtan.
En afton satt hon allena vid sitt syarbete, hon väntade hem fadren, som samma dag farit till kyrkbyn. Aningsfull lyssnade hon efter hvarje litet buller utifrån.
Hon trodde ej på drömmar, och ansåg dem för hvad de äro: foster af en upprörd inbillning. Likväl var det hon drömt den förlidna natten, något så ovanligt, och hon mindes det så väl, att hon ej kunde låta bli att tänka derpå, der hon satt i sin ensamhet.
Hon tyckte sig vara ensam, åkande på en stenig, smal skogsväg, hvarföre det äfven gick mycket långsamt; på båda sidor växte kort gräs och täcka skogsblommor. Hon var just i begrepp att stiga ur schäsen för att plocka några af dem, när hon såg en rysk soldat komma emot sig på vägen. Hon sökte mana på hästen för att komma snart förbi honom, men han räckte henne ett bref, försegladt med svart lack. Det hade först ingen utanskrift; men småningom blefvo ord synliga; de bildade hennes eget namn. Med darrande hand bröt hon förseglingen; ty hon anade en sorgepost. Då bröt en eldslåga fram, som förtärde sigillet. Hon blef så skrämd att hon vaknade. — — —
Ofta hade hon roat sig åt fru Palmans vidskepliga tro och prat om drömmar; enligt gummans symbolik betydde eld, kärlek; men det svarta lacket? — Hon ville ej fråga gumman derom, det hade varit «vatten på hennes qvarn;» utomdess skulle hon sedan varit utsatt för hennes nyfikna, ehuru välmenta frågor. Ur dessa tankar blef hon väckt genom ett buller i förstugan. «Ack nu kommer pappa! Gifve Gud, att han medförde bref,» tänkte hon, och fattade ljuset och skyndade ut; han inträdde äfven, men åtföljd af sin son.
Det var numera någorlunda sällsynt, att Petter besökte dem, och denna gång var det visserligen icke utan anledning, ty han var ovanligt vänlig mot sin syster och uppmärksam mot sin far. När Leonna frågade efter huru Marie och deras lilla flicka mådde, svarade han likväl sitt vanliga kalla «rätt bra.»
«Hur kan du säga så?» inföll fadren. «Din hustrus ögon voro ju helt röda och uppsvullna; hon klagade öfver stark hufvudvärk vid bordet.»
«Hm! det är alltid följden af de förbannade sammankomsterna hon bivistar,» svarade han harmsen. «En vacker dag har jag lust att skicka Saxpredikanten för f—n i våld med kronoskjuts. Han förvrider hufvudet på allt hvad qvinfolk heter i nejden. Nu sitter Marie dag ut och dag in, och hänger näsan öfver boken, hon liksom flera andra. Hon begynner väl snart att se gudsnådelig ut, och läsa lagen och profeterna för mig, likasom de andra göra med sina männer,» tillade han med bittert leende, som skulle vara skämt.
«Nå, nå, kära Petter! nog har jag hört sådant passera, der unga män ha gamla hustrur, men ni äro unga båda — utomdess har Marie sin lilla flicka att roa sig med.»