Petter vände samtalet på annat, och lemnade fadrens anmärkning utan allt svar.
Ändteligen började kapten Nordenskans genomstöka sina fickor och då drog han äfven fram ett tjockt bref, som han leende räckte sin dotter. En varm kyss på fadrens hand och kind, och hon skyndade i nästa rum, slöt dörren till, och bröt konvolutet. Det innehöll tvenne bref, — ett på hela arket, med täta rader af Ottilia; ett annat från majoren, som alltid skref några vänskapsfulla ord till sin hustrus vän. Detta lade Leonna likväl å sido, för att läsa det förra.
Ottilia till Leonna.
Oktober 1811.
Döm ej min vänskap efter de längre eller kortare uppehållen i min korrespondens; ty vänskapen är och blir sig alltid lik. Nog vet du att jag ofta tänker på dig ändå, ehuru det är knappt om tid att skrifva. Jag har ju man, hushåll, och min egen lilla söta gosse att vårda. Du skall tro, att den lilla junkern nog upptager tiden; ty ogerna lemnar jag honom under andras vård; min svärmor älskar honom obeskrifligt, men af lutter kärlek kan man äfven skämma bort barn. Det såg jag, när jag var upptagen med vår hitflyttning och ordnandet af vårt nya hem; gossen var då hos sin alltför goda farmor. Så liten han var, blef han envis, ty han fick allt hvad han pekade på, men nu är allt åter godt.
Som platsmajor, bebor Ivanoff det så kallade kommendantshuset. Det är trefligt och beqvämt och jag är så nöjd, ty här får jag ställa min hushållning, någorlunda efter vårt finska sätt; i Petersburg var det rent omöjligt, ty der lefver och bestyr man blott för dagen. Ehuru lycklig, saknade jag dock dessa husliga bestyr, denna omtanka för en kär omgifning som ge lifvet många behag, när man ser sin omsorg belönad af kärlek och förtroende.
Den förra innehafvaren af denna boning, har under sin långa tjenstetid anlagt en trädgård, med fruktträd och bärbuskar. En del deraf är upptagen af några besynnerliga sorter gungor, ett af ryssarne lika älskadt nöje om sommaren, som isbanorna om vintern. — En del af trädgården har jag redan bestämt för våra vanliga köksvexter, blommor icke till förglömmandes.
Vid slutet af den allé, som delar trädgården i tvenne delar, ligger en sommarpaviljong, ett favoritställe för oss alla. Föreställ dig ett stort aflångt rum, grönmåladt, med vackra hvita pelare; dessa äro väl endast målade, men så naturligt, att man tror sig kunna omfatta dem. De synas bära upp det hvälfda, med en blomsterkrans omgifna taket. Åtta höga fönsterhalfvor upptaga södra sidan. En pelare utgör mellanrummet, murgröna och andra lianor med röda, blå och hvita blommor växa i stora krukor och slingra sina grenar kring fina messingstrådar öfver hela denna vägg. Stora stråtvägen går der förbi, hvartill finnes en liten dörr, som en fremmande knappt skulle varsna utifrån.
Hit fördes mitt bokskåp, fortepiano och arbetsbord, jemte Konstantins gitarr. Under det att min lilla gosse sof i sin korgvagn, och min svärmor stickade på en kolt åt gossen, som jag icke skulle veta af, förrän den var färdig, förstår du? började Ivanoff lära mig läsa och skrifva ryska språket, som jag redan talar temmeligen felfritt; när gossen vaknat, så spelade och sjöngo vi tillsammans. Men nu är det slut med detta nöje, ty den vackra årstiden är förbi och redan för några veckor sedan flyttades instrumentet och bokskåpet derifrån. Mitt arbetsbord blef händelsevis qvar. I förgår behöfde jag ett mönster, som låg der i en af lådorna. Jag kastade en varm duk omkring mig och gick för att hemta det. Jag mötte min man på gården, han följde med.