Under letandet efter mönstret, fann jag ditt sednaste bref, och genomläste det på nytt. Jag vände mig till Konstantin för att fråga om ingen möjlighet fanns att få underrättelser från Feodor Karlowitsch, men blef hindrad af det välbekanta ljudet af en kurirklocka från vägen. «Nu måste jag bege mig upp för att höra hvad han har att förkunna,» sade min man och ville skynda ut. «Det kan du ju lika gerna göra här,» invände jag skämtande. «Jag skall visst icke vara nyfiken, eller till hinders.» Sägande detta hade jag öppnat dörrn, som förde ut till vägen.
Kurirn var nu helt nära oss; att se mig, hoppa ur åkdonet, sluta mig och Ivanoff i sina armar, det var ett ögonblicks verk. Och kuriren? Anar du hvem han var? Din Feodor lifslefvande.
Han var okunnig om att Ivanoff var här, utan trodde honom ännu lefva i Petersburg, dit han väl skulle afgå som kurir, men att han haft föga hopp att der träffa honom, då han kanhända intet ögonblick fick disponera om sin tid. Äfven nu voro ögonblicken dyra; medan Konstantin såg genom vissa medförda papper, och hästombyte skedde, läste Feodor ditt bref — derföre har jag väl din förlåtelse hoppas jag! — Han öfverhopade det med kyssar, bad att få behålla det, sade att det varit honom omöjligt att skrifva, då han ej med säkerhet kände Ivanoffs adress, för att riktigt få det i dina händer.
Medan Ivanoff skref och förseglade en rapport, skref Feodor några rader till dig; att du finner dem inneslutna i min mans bref, var min egennyttiga önskan. Jag ville du först skulle läsa ofvanstående. Lägg nu bort mitt bref på en stund för att läsa hvad kärleken dikterar.
Att minne, kärlek, saknad, längtan och hopp uttalade sig i dessa rader, derpå behöfver ingen tvifla, fastän vi icke anföra dem, utan endast det i största hast skrifna slutet, som medförde en sorglig nyhet.
«Jag har lidit en oersättlig förlust. Schalinsky, min ädle, trogne vän, är icke mer!! Han föll som en hjelte vid Nikopolis, betäckt af blessurer. Jag fick dock emottaga hans sista suck! Seende min djupa smärta, tröstade han mig med namnet Leonna! Det var hans sista ord!» — — —
«Gråt älskade Leonna! Han var värd dina tårar. Icke blott jag, utan verlden förlorade i honom mycket: med sitt ljusa hufvud, sitt ädla hjerta, sitt fasta mod, hade han blifvit en heder för sin nation och sin samtid.»
«Således skall ingen glädje vara ren och oblandad här i lifvet,» suckade Leonna.